Det har hunnit gå två decennier sedan FN:s generalförsamling den 20 november 1989 antog konventionen om barnets rättigheter. Idag kan det låta som en självklarhet med en överenskommelse om att se barn som individer med specifika behov, samtliga världens stater utom USA och Somalia har också anslutit sig, men vägen till konventionen var långtifrån rak.

Först för Rädda Barnen
1981 anlände Simone Ek till Genève som chef för Rädda Barnen International. Organisationen hade fått rådgivande status till FN:s ekonomiska och sociala råd och Simone Ek var den första representanten på plats. Ett stort och viktigt – och svårgripbart – uppdrag.
- Det var inte så lätt att veta hur man skulle jobba först. Under ett år gick jag på en massa möten bara för att få reda på vad som var på gång och vad som berörde barn. Jag träffade andra frivilligorganisationer och vi satt och lyssnade på arbetet med barnkonventionen i FN. Men när vi kom med egna förslag mötte vi motstånd. Det ansågs att vi var för utopiska eftersom vi inte själva skulle ratificera artiklarna.

Lockade med ärtsoppa och punch
Ett nytt angreppssätt behövdes och Simone Ek föreslog att man skulle försöka nå delegaterna på ett mer informellt sätt – med ärtsoppa och punsch.
- Vi var flera NGO:s som beslutade att samarbeta för att starkare kunna föra fram våra argument. Och på vårt första möte föreslog jag att vi skulle bjuda in alla delegater som var med i förhandlingarna om Barnkonventionen, på ärtsoppa. Visserligen var många av dem misstänksamma mot NGO:s, men de tyckte att det var roligt att få komma hem till mig. Och så fick varje organisation i uppgift att prata med varsin delegat om våra förslag. Det blev ett väldigt bra samspel på de där träffarna, bröt isen.

Kunskap från varandra
Det idoga arbetet betalade sig också genom åren med ökad status. Så småningom fick NGO:erna tillstånd att tala inför FN och deras dokument fick FN-status. Och även om det fanns vissa meningsskiljaktigheter i gruppen var man överens om tillräckligt för att kunna stå bakom varandra.
- Den frivilligorganisation som hade störst kunskap i frågan talade  och det visade sig vara ett bra sätt att jobba, för vi gav inte ett splittrat intryck. För oss på Rädda Barnen var det till exempel bra att olika juridiska kvinnoorganisationer var med för de hade varit med och tagit fram kvinnokonventionen och visste vilket språk som behövde användas när man formulerade förslag.

Tolkmiss nära stjälpa artikel
Och hur man säger något är otroligt viktigt. Det märkte Simone Ek inte minst när det blev dags att behandla artikeln i Barnkonventionen kring kvinnlig könsstympning, en fråga som hon och ordföranden för Inter-African Committee drev hårt.
- Av någon anledning översatte tolkarna ”skadlig, traditionell, sedvänja” med ”barbarisk sedvänja i Afrika”. Det blev ett väldigt liv och flera afrikanska delegater förklarade att de vägrade ha med artikeln. Bara den översättningen höll på att stjälpa sju års arbete. Men det löste sig till slut och artikeln gick igenom, berättar hon.

Hoppas smittar av sig
Simone Ek har nu samlat erfarenheterna från arbetet i Genève i boken Självklart barnets rättigheter – om frivilligorganisationernas roll i tillkomsten av Barnkonventionen. Otroliga processer att få vara en del av förstås, men varför ville hon skriva om dem?
- Jag hoppas att vårt arbete kan smitta av sig, att frivilligorganisationerna förstår att de har en sådan kraft. Det är ju ett slit, men samtidigt ett enormt privilegium. Och det var fantastiskt när länderna började ratificera konventionen och man läste om den i tidningarna och kunde se ”det där har vi skrivit”, säger hon.

Fotnot: NGO står för Non Governmental Organisation, direkt översatt icke myndighetsorganisation.