För några månader sedan kom Ulla Blomquist tillbaka till Sverige efter sex år som programrådgivare för Rädda Barnens verksamhet för barns skydd mot våld och övergrepp i Västafrika. En region som omfattar länder som Senegal, Sierra Leone, Liberia, Mali, Elfenbenskusten och Guinea - stater som egentligen ser helt olika ut, men som alla påverkats svårt av krig och katastrofer.
- När jag kom dit var till exempel Sierra Leone och Liberia inne i en postkonfliktssituation och vi jobbade mycket med reintegrering av barn som varit med i väpnade grupper. Elfenbenskusten gick in i en kris 2002 där landet delades i en rebellkontrollerad zon och en regeringskontrollerad zon och det har sedan övergått i en kronisk politisk och social kris. I Mali pågår fortfarande konflikter med rebellrörelser i vissa delar av landet och i södra Senegal finns en konflikt som pågått i 28 år och där väpnade strider förekommer då och då. Sedan finns det naturkatastrofer med återkommande översvämningar i vissa områden och fullständig torka i andra och den ekonomiska krisen har ju även drabbat den här regionen med matbrist, ökade priser på basvaror och fler som hamnar under fattigdomsstrecket, berättar Ulla Blomquist.

Förlorad skolgång, våld och barnarbete
Och när situationen i ett land är svår är det alltid barnen som drabbas hårdast. Färre barn kan gå i skolan eftersom det inte är säkert att ta sig dit, eller för att själva byggnaderna förstörts eller tagits över av militära grupper. Familjer splittras och barn förlorar sina föräldrar. Barnarbetet ökar när fler och fler familjer får svårt att försörja sig och våld och övergrepp, som förvärras under konflikter, fortsätter även efter fredsuppgörelserna.
- Hela synen på våld har ju påverkats, det blir som en del av vardagen. Det kan till och med öka efter konflikten. Sexuellt våld kan ju ha använts som ett vapen i krigföringen och om du väl satt igång något sådant så kommer det att fortsätta, så länge man inte aktivt bekämpar det.

Bygga civila samhället
För Rädda Barnens del handlar arbetet mot våld väldigt mycket om att hjälpa till att bygga upp det civila samhället. En del av det arbetet sker via så kallade barnrättskommittéer. På kvarters-, by- eller distriktsnivå samlar man byledare, föräldrar, lärare, andra personer med inflytande och barn och ungdomar själva, och ger dem stöd och utbildning, exempelvis i Barnkonventionen, för att de ska kunna verka för barns rättigheter.
- De kan till exempel titta på den aktuella situationen i sitt eget närsamhälle Hur många barn går i skola? Kan de hjälpa dem som inte går? För orsaken kan ju vara att barnen inte har födelseattester, att de inte har pengar, att de inte kan ta sig dit eller att de arbetar för att bidra till familjens försörjning.. Om du då organiserar lokalsamhället får du igång en dialog och människor försöker vända sig till skolan eller en skolinspektör för att få in fler barn i undervisningen. Det blir en  kollektiv aktion. Plus att man blir mer medveten om rättigheter och börjar se det som något man faktiskt kan få till stånd.

Aktiviteter och undervisning
Barnrättskommittéerna ordnar också allt från fotbollsturneringar till dramaklasser och kulturevenemang. Och när skolorna i den rebellkontrollerade delen av Elfenbenskusten stängde under lång tid, engagerade kommittéer lärarna och bidrog med material, för att kunna hålla igång i alla fall någon typ av undervisning.
Parallellt med kommittéerna finns även barn och ungdomsgrupper.. De är bara för barn och ungdomar och där kan de själva, med stöd av kommittéerna, driva sådant de tycker är viktigt.


Informell undervisning i Abidjan, Elfenbenskusten, anordnad av Rädda Barnen. Foto: Sophie Mosko.

Kvartersgrupper mot sexuellt våld
Ett annat sätt att bygga på det som redan finns i landet, är att arbeta via lokala organisationer. Genom att ge dem utbildning och resurser får de möjlighet att driva projekt som ofta har mycket lättare att nå ut än om man som utländsk organisation försöka införa något utifrån.  
- Vad gäller det sexuella våldet har jag till exempel sett kvartersgrupper som unga tjejer bildat själva efter ett tag, där de kan diskutera och utbyta vad de har varit med om. Och de har då utbildats av en lokal organisation som sedan kan fortsätta att stödja dem på längre sikt, säger Ulla Blomquist.

Bygga system över gränserna
Att hitta konkreta exempel på hur hjälp når fram är inte svårt. Betydligt svårare är att mäta den minst lika viktiga del som kallas politisk påverkan. Men en fördel med att sitta på ett regionkontor är att man kan driva projekt som löper över landgränserna när det gäller frågor som behöver utvecklas på flera håll. Hit hör det som kallas barnskyddssystem. Och även där börjar man ofta på lokal nivå.
- Det handlar om att bygga upp en kedja av aktörer som kopplas in när ett övergrepp har begåtts. Det är svårt att få till stånd officiella procedurer som alla respekterar, för det finns korruption och nedtystande. Det måste finnas ett system så att de utsatta inte faller mellan stolarna eller blir bortglömda. Att om till exempel en barnrättskommitté får reda på att ett övergrepp begåtts, att de gör en dokumentering och kopplar in den sociala myndigheten, som i sin tur kopplar in en hälsoenhet och att fallet sedan följs vidare till polis och domstol. Du måste ha alla delarna på plats. Så man tittar på lokala aktörer och vad de gör och så ser man till att det länkas till andra organisationer och till regeringen. Det som inte en gör kan en annan göra och så bygger du upp det på alla nivåer: det sociala skyddet, skyddet i skolan, lagstiftningen, lokalregeringen, nationella regeringen.
Det måste vara väldigt svårt? 
- Det ÄR svårt. Och det är svårt att sälja in något som du kallar för ”system”, det blir mycket det här ”jamen det låter ju väldigt abstrakt och kommer det verkligen barnen till godo?" Men alla som jobbar med det här länge kommer fram till att för barnens bästa måste det finnas mycket bättre samordning och säkrare system som garanterar lika skydd för all barn För du kan inte på lång sikt ha så många separata projekt och initiativ att du täcker upp behoven den vägen.
- Och jag tror på att förändring är möjlig - fast jag vet att det krävs mycket tid, resurser och engagemang.

Publicerad 2010-08-25.