Rädda Barnen har av Socialdepartmentet beretts tillfälle att avge yttrande över förslaget till nationellt program för suicidprevention (S2006/10114/FH)

Sammanfattning
Rädda Barnen finner skrivelsen som helhet bra. Ett preventivt arbete med en mångfald av åtgärder är önskvärt ur många aspekter. Däremot anser vi inte att frågan om ungdomar och suicid är tillräckligt utredd. Därför önskar vi att man snarast gör en fördjupad studie kring gruppen 15-24 år för att svara på bl.a. de frågor som reses i nedanstående text.

Inledning
Rädda Barnen tycker att det är bra att man har tagit initiativ till en nationell handlingsplan för suicidprevention. När en vuxen tar livet av sig drabbas barn. Den vuxna personen kan vara förälder, släkting, ha ett yrke eller fritidsintresse som gör att barn som står nära drabbas av en plötslig och för dem svårförståelig bortgång. En plötslig död som för barnet kan vara ett trauma eller en svår påfrestning i det dagliga livet.

Rädda Barnen har också kunnat konstatera, som så många andra, att självmorden förefaller öka bland tonåringar och unga vuxna. I följande text är det åldersgruppen 15 – 18 år som avses när vi talar om ungdomar, om inte annat anges. En svårighet i detta är att det statistiska underlaget som ges i skrivelsen bygger på åldersgruppen 15 – 24 år. I brist på mer specificerad kunskap så är det den statistiken och kunskapen som till huvudsak kommer att ligga till grund för våra resonemang, även om den avser en större grupp ungdomar och unga vuxna.

Utredaren anger att vad gäller män i åldern 15  - 24 har suicidtalet varit oförändrat sedan början av 90-talet men ökat markant hos unga kvinnor i samma åldersgrupp. Detta trots att försäljning av s.k. selektiva serotoninåterupptagshämmare ökat. Den vetenskapliga diskussionen är bristfällig huruvida dessa mediciner har samma effekt när det gäller ungdomar, som när det gäller vuxna. I media finns det rapporter om att förskrivningen av dessa mediciner till tonåringar har ökat markant men det verkar inte som om det har påverkat suicidutfallet hos samma grupp. En fördjupad analys av detta hade varit önskvärt för att bättre kunna ta ställning till de förslag som ställs senare i skrivelsen.

Riskhantering, riskfaktorer och riskbedömning
Inriktningen på prevention, att mer se till skyddsfaktorer än riskfaktorer flyttar fokus på ett önskvärt sätt. Det ger en bild av psykiatrisk friskvård snarare än sjukvård vilket torde vara mer respektfullt mot varje individ och på långsikt mindre kostnadskrävande. Friskvård har i studier visat sig vara effektivare till en lägre kostnad.  Det mångfacetterade område som suicidpreventionen innebär och den mångfald av strategier vilket inkluderar hälso- och sjukvården, socialtjänsten, skolhälsovård/elevhälsan m.fl. torde ha goda chanser att även fånga upp de ungdomar som är i farozonen att suicidera.

Mål, strategier och åtgärder
Att man som i strategi 1 verkar för att främja insatser som främjar goda livschanser för mindre gynnade grupper ser vi på Rädda Barnen som mycket positivt eftersom det i allmänhet ökar varje barns möjlighet till en bra utbildning och ökad livskvalitet. Däremot saknas fullständigt ett åtgärdsprogram för elevhälsovården vad gäller ungdomar som idag och i framtiden kommer att, av olika skäl, löpa risk för suicid. Detta är anmärkningsvärt eftersom skolan är den plats där de allra flesta ungdomar kommer i kontakt med en professionell vuxenvärld och där det enkelt skulle gå att i preventivt syfte fånga upp de som är i riskzonen. Dessutom saknas det ett resonemang om vad den ökade stressen för eleverna innebär samt den välkända svårigheten att vara tonåring på väg in i vuxenlivet och det stöd som kan vara välbehövligt för detta. Rädda Barnen har tidigare ställt krav på att psykolog och kurator skall vara lätt tillgängliga för eleverna och obligatoriska på våra skolor. I skenet av suicidprevention förefaller det kravet vara än mer aktuellt. Det förslag som finns under strategi 4, där suicid ses som ett psykologiskt misstag är bra men understryker ytterligare att man bör lägga mer kraft på elevhälsovården redan idag.

Att man verkar för en minskning av alkoholkonsumtion bland ungdomar är bra och har sannolikt också suicidpreventiva effekter. Även de övriga förslagen om minskad tillgänglighet till medel och metoder för suicid torde ha en god inverkan på att minska suicid hos ungdomar eftersom det skulle försvåra suicidhandlingar som sker i affekt i tonåren.

När det gäller strategi 5, medicinska, psykologiska och psykosociala insatser är det bra att man föreslår att fler utbildas i evidensbaserade psykoterapeutiska metoder för att göra dessa metoder mer tillgängliga för vårdsökande i kommuner och landsting. Om 90 % av de som suiciderar lider av en psykisk störning så torde tidig upptäckt av psykisk störning med hjälp av vetenskapliga psykologiska test vara påkallat. Det finns goda erfarenheter och vetenskaplig forskning som visar att vetenskapligt prövade test som
t ex RCS (Rorschach comprehensive system) tidigt kan upptäcka psykisk störning som schizofreni, depression etc. med hög reliabilitet. Ett resonemang om upptäckt med hög vetenskaplig säkerhet i samband med terapeutiska åtgärder vore bra eftersom varje behandling bör vara baserad på en säker bedömning av tillstånd hos den som ska behandlas.

Vi instämmer med utredaren om det önskvärda i att sprida kunskap om evidensbaserade metoder för att minska suicid. Likaså att man strävar efter att kompetenshöja personal och andra nyckelpersoner i vård och omhändertagande av personer med suicid-problematik. När det gäller ungdomar bör man speciellt rikta in sig mot de professionella som har stor erfarenhet av att möta ungdomar i kris. Elevhälsovård, ungdomsmottagningar och BUP är exempel på sådana som har större erfarenhet av att kunna skilja en normal tonårskris från en suicidbenägenhet. Att utbildning och samverkansformer kring ungdomar inkluderas i förslaget förstår vi, men vi menar ändå att det är en speciell grupp som borde lyftas fram särskilt eftersom de kan skilja sig från den övriga vuxengruppen i beteende och framtoning och därför lätt missbedömas om man inte har kunskaper i området.

Till sist skulle vi vilja lyfta fram barnen som vi nämnde i inledningen. Ett suicidpreventivt arbete torde också vara att se till att barn som har föräldrar eller nära anhörig som suiciderar får möjlighet att träffa andra barn i samma situation. Att som litet barn bära på kunskapen att ens förälder tog sitt liv kan inte vara hälsobefrämjande för framtiden och i värsta fall kan den föräldern tjäna som exempel när marken gungar under samma barn senare i livet. Att få hjälp att prata med andra barn i grupp om sådana upplevelser borde vara en självklar rättighet och inte alltför svårt att ordna.
 
 
Stockholm den 17 april 2007

Charlotte Petri Gornitzka
Generalsekreterare