Södra Sudan är den plats i världen där lägst antal barn går i skolan. Här saknas skolor, undervisningsmaterial och utbildade lärare. Men inte längtan efter kunskap.
– För mig finns inget alternativ, skolan kommer att ge mig ett bättre liv, säger Rebecca Aruai Majok, 13.
En timme. Och så en timme tillbaka. Så lång tid tar det för Rebecca Aruai Majok, 13, och hennes två syskon att ta sig till och från skolan i byn Ayei utanför staden Rumbek i södra Sudan.
- Syskonen Majok på väg till skolan.
– Det är inget konstigt, många av mina kompisar måste gå mycket längre, säger Rebecca och traskar med långa steg över den daggvåta slätten.
I takt med att morgonen gryr sluter allt fler barn upp bakom syskonen Majok. I små vita plastpåsar bär de med sig det allra viktigaste för dagen – en penna, lite papper. Några balanserar stolar på sina huvuden.
– Det är bra att ha med sig en egen när inte bänkarna räcker till, förklarar Rebecca.
- Hellen Agum, fembarnsmamma, Rumbek:
– När jag växte upp fanns ingen skola – det var krig. Jag har alltid varit ledsen över det och därför skickade jag alla mina barn till skolan.
– Jag vill att mina barn ska få njuta av fördelarna med att vara utbildad. Att gå i skolan kan ge dem ett bättre liv, de kan köpa bra mat och få ett bättre ställe att bo på. Kanske de kan bli någon som bestämmer?
Och det händer ofta. Efter att det 21 år långa inbördeskriget tog slut för snart tre år sedan, har många av de fyra miljoner människor som flydde undan striderna sakta börjat återvända. Trycket på skolorna är hårt och alla elever får inte plats. Precis som på många andra skolor måste Rebecca och hennes skolkamrater ha lektionerna utomhus. Nu på förmiddagen sitter fem av skolans åtta klasser ute, i skuggan av träden.
– Det blir stökigt, suckar hon. Så fort ett flygplan eller en motorcykel åker förbi tappar alla koncentrationen. Och när klassen ska flytta sig efter skuggan blir det alltid väldigt rörigt.
Undantag att få gå i skolan
Men Rebecca är ändå nöjd med att ha en skola att gå till. Faktum är att hon utgör ett undantag. Bara 20 procent av alla barn i södra Sudan skrivs in i grundskolan. Endast 2 procent fullföljer utbildningen. Under inbördeskriget, Afrikas längsta, stannade utvecklingen av skola och utbildning av helt. Efteråt saknades det mesta – skolbyggnader, undervisningsmaterial och utbildade lärare.
Afrikas längsta inbördeskrig
- Inbördeskriget mellan den norra och södra delen av Sudan bröt ut 1955, och pågick till och från i 40 år. Det slutade officiellt med ett fredsavtal i januari 2005.
- Omkring två miljoner människor omkom i kriget, de flesta av svält och umbäranden. Omkring 4 miljoner drevs på flykt. Än råder inte fred i hela landet, i Darfur i västra Sudan pågår en konflikt.
- Sudan har stora oljefyndigheter. Enligt fredsavtalet ska inkomsterna från oljan delas lika mellan regeringarna i södra och norra Sudan.
- I en folkomröstning 2011 avgörs om södra Sudan ska ha självstyre inom en federation med norra Sudan, eller bli en helt självständig stat.
- Dok Mading Yom, sjubarnspappa, Rumbek:
– Jag har bestämt att skicka alla mina barn till skolan. Det var ett självklart beslut för mig.
– Utan utbildning händer ingenting i livet, du får sova direkt på golvet. Med utbildning kommer utveckling. Du kan köpa en madrass och sova bättre. Så enkelt är det.
För att stötta regeringen hade Rädda Barnen tre medarbetare som jobbade på utbildningsdepartementet som rådgivare. För två år sedan antogs landets första enhetliga läroplan för grundskolan.
– Här gäller det att bygga ett skolsystem från grunden, bokstavligen talat, förklarade då Rose Wahome, ansvarig för Rädda Barnens utbildningsprogram i södra Sudan.
En viktig del i det arbetet var också att utbilda nya lärare. Och att bygga skolor. Rädda Barnen har även utrustat äldre skolor med latriner och vattenbrunnar.
– Finns det inget vatten kommer inte barnen till skolan. De har inte kärl för att kunna bära med sig vatten hemifrån.
Uppmuntrar föräldrarna
Några kilometer bort från Rebeccas skola har Manguak Nguangmju precis plockat fram sin cykel. Med nystruken vit skjorta trampar han iväg på den gropiga huvudgatan. En ny arbetsdag väntar bland familjerna i centrala Rumbek.
Manguak är anställd av Rädda Barnen för att uppmuntra föräldrarna att låta barnen gå i skolan. För även om allt fler skolor byggs i landet, kan istället attityder och traditioner lägga hinder i vägen.
– Kriget har skapat generationer av människor som aldrig fått någon utbildning. För många föräldrar är det ännu inte en naturlig vana att låta barnen utbilda sig, säger han och parkerar cykeln vid kvarterets skola.
- Agir Dut, fyrabarnsmamma, Rumbek:
– Mina barn går inte i skolan. Jag kan inte skicka barnen till staden för att gå i skola, där har jag ingen som kan ta hand om dem. Och vem skulle hjälpa mig med boskapen?
Inne hos rektor hör han sig för om vilka barn som är här. Och vilka som stannat hemma. Manguak traskar sedan iväg för att prata med föräldrarna vars barn inte dykt upp. Hör sig för, hittar lösningar, övertalar.
– Man får lov att vara lite envis i det här jobbet. Och diplomatisk. Ofta får jag komma tillbaka flera gånger för att övertyga föräldrar om att skolan är bra för barnen.
En som lyssnat på Manguaks budskap är Rebeccas pappa. Åtminstone till en del.
– Han har låtit tre av oss syskon gå i skola. De tre andra tar hand om vår boskap, säger hon.
Under ett av träden vid byskolan i Ayei står läraren Paul Gak Mayam och suddar tavlan ren från dagens ekvationer. Det är rast. Den bedövande hettan till trots far barnen runt som sandstormar över gårdsplanen.
– Det är helt klart ett problem att så många av föräldrarna inte ser någon mening med utbildning. För dem är familjens överlevnad viktigast, barnen måste hjälpa till och ta hand om boskap och hushåll. Jag kan inte klandra dem, någonstans förstår jag ju dilemmat.
Men Paul Gak Mayam är ändå hoppfull. Den första kullen avgångselever blir förlösande, tror han.
– Vi behöver förebilder. Goda exempel på vad utbildning kan leda till, barn som senare i livet kan bli byns läkare, polis, elektriker eller ingenjör.
– Du vet, människor som kan börja bygga landet.
Text: Nadja Debove/Tidningen Barn. Foto: Jörgen Hildebrandt. Publicerad: 2010-11-30.