I alla flickor bor en Pippi

“Allt jag tog med mig fick plats i min lilla väska,”säger Luisa. “Jag tog mina kläder, mina anteckningsblock och några böcker. Och lite tyg som jag syr kläder till min lillasysters docka med.”

Luisa är 12 år och en av över en miljon människor som har flytt till Colombia från grannlandet Venezuela, på grund av matbrist, ekonomiska svårigheter och ökade våldsamheter..

“Jag korsade gränsen med min pappa men han var tvungen att åka och jobba på ett ställe dit jag inte kunde följa med, så han lämnade mig här med min mamma,”säger Luisa.

“Jag var ledsen över att behöva lämna Venezuela eftersom jag visste att jag verkligen skulle sakna mina släktingar. Men jag var också glad eftersom jag skulle få träffa min mamma igen. När vi sågs gav vi varandra en stor, stor, stor kram.”

Att migrera till Colombia innebar en stor förändring för Luisa. Hon kände inte till omgivningarna, folk pratade konstigt och använde andra ord för saker och ting och hon hade inte längre sina vänner och släktingar omkring sig.

Flickor är speciellt utsatta när familjer är på flykt. I Colombias gränsområde där Luisa bor finns att antal väpnade gerillagrupper som har stridit mot regeringen och varandra i decennier. Organiserad brottslighet, narkotikahandel och människohandel är väletablerat och våld förekommer ofta.

“I början gick jag inte ut så mycket men sedan vande jag mig vid det och folk lärde mig var affärerna och andra saker finns.”

Luisa var tvungen att sluta skolan när hon flyttade och hon saknar sina klasskompisar, lekparken och gallerian hon brukade gå till när hon bodde i Venezuela.

Idag går hon till Rädda Barnens barnsäkra plats, där hon har möjlighet att träffa vänner, leka och lära. Enligt lag så har barn från Venezuela rätt att gå i skola i Colombia men eftersom det nu är så många människor på flykt i området så är skolorna fulla.

“Jag gick i skolan till årskurs sex,” säger Luisa. “Jag missade bara två månader på slutet. Min mamma letar efter en plats för mig på en skola här.”

“Det bästa med att bo i Colombia är att jag har fått vänner, jag kan vara med min mamma, vi har ett litet hus och att jag får vara med min nya lillasyster.”

Luisa vill bli flygvärdinna, resa och lära sig en massa nya språk. Ibland när folk inte är så optimistiska och säger att något är omöjligt så säger hon:

“De lätta sakerna? Jag har redan erövrat dem. De svåra sakerna? De händer redan. Det omöjliga? Jag har inte gjort det än men jag kommer att göra det.”

* Namnet har ändrats.

Gazal är 10 år och går i trean. Hennes asylansökan i Sverige har blivit nekad och hon kommer troligen att skickas tillbaka till Afghanistan med sin familj. Hon bor med sin mamma, pappa, bror och syster i en liten by i norra Sverige. De är från Afghanistans huvudstad Kabul och kom till Sverige för fyra år sedan.

“Det är bättre här än i Afghanistan,”säger Gazal. “För här kan jag gå i skolan och vara ute och leka”.

Gazal tycker om skolan. Hennes favoritämne är matte och det har varit ganska lätt för henne att lära sig svenska. Många av hennes vänner som också bor på Migrationsverkets tillfälliga boende är från Afghanistan men de brukar prata svenska med varandra så att de kan lära sig språket tillsammans.

“Jag hjälper andra människor som inte kan språket,”säger Gazal. “Men jag pratar inte ÅT dom, utan de måste lära sig själva”.

Familjen väntar nu på besked från myndigheterna angående Gazals lillasysters ansökan om att få stanna. Resten av familjen har alla blivit nekade asyl och har redan förgäves överklagat. Hennes ettåriga syster föddes i Sverige medan familjen väntade på beslut om asyl.

“Jag ger henne mat om hon vill ha,”säger Gazal om sin lillasyster “och jag lägger täcket på henne när hon sover. Jag sover bredvid henne ibland men hon vaknar och gråter.”

Gazal lyssnar mycket på indisk musik och tittar på indiska musikvideor. Hon tycker om att dansa och sjunga och vill bli sångerska när hon blir stor. Hon går ofta till biblioteket som ligger nära skolan. Och hon tycker om bildböcker, som till exempel böckerna om Pippi Långstrump.

“Jag är ganska stark,”säger Gazal när hon pratar om den superstarka Pippi Långstrump i böckerna. “Men jag kan inte lyfta en häst.”

“Vi korsade floden i en kanot,” säger Adriana. “Jag var lite rädd men jag var tvungen att göra det.”

Adriana, 14 år, har flytt från Venezuela. Hon bor strax intill flodgränsen i Colombia med sin mormor, moster och två av sina yngre systrar. En yngre syster och bror är fortfarande kvar i Venezuela. Hennes mamma och pappa är båda döda.

“Vi kom hit eftersom vi inte hade någonting där,” säger Adriana. “Ibland hade vi inget att äta och inga pengar att leva på. Vi kunde inte gå i skolan, ibland fanns det inget vatten.”

Krisen i Venezuela har tvingat nästan fem miljoner människor att lämna landet. Ökade våldsamheter, brist på mat och en kollaps av grundläggande samhällsfunktioner såsom skolor och sjukvård har gjort tillvaron outhärdlig.

“Det är bättre här i Colombia än i Venezuela,” säger Adriana. “Därför att vi är inte lika hungriga här som vi var i Venezuela. Det är jobbigt här också men det är lite bättre.”

Barn och speciellt flickor på flykt är utsatta. I Columbias gränsregioner råder en skör fred mellan olika gerillagrupper, regeringsstyrkor och andra militära styrkor vilket innebär att rekrytering av barn är ett verkligt hot. Det finns etablerade nätverk för barnprostitution och den ständiga närvaron av beväpnade män innebär att utnyttjande av barn är vanligt förekommande.

Adriana var tvungen att sluta skolan när hon lämnade Venezuela men nu går hon till Rädda Barnens barnvänliga plats nästan varje dag. Det är en plats nära hennes hem där hon kan känna sig trygg, träffa andra barn och lära sig saker. Hon älskar slöjd och bild mest av allt.

“Jag går inte i skolan eftersom jag inte har några officiella migrationsintyg. Men jag skulle väldigt gärna studera här om det var möjligt. Matte är mitt favoritämne.”

“Jag gör mina egna armband och örhängen,”säger Adriana. “Halsband är svårare att göra. Jag har inte lärt mig det än för det är jättesvårt.”

Det är svårt för Adriana att tänka på framtiden. Hennes fokus är på sina systrar och brodern som fortfarande är kvar i Venezuela.

“Just nu tänker jag inte alls på min egen framtid. Bara att mina systrar kommer framåt i livet, att Gud hjälper dem. Min dröm är att vi kan alla vara tillsammans igen.”

*Namnet är ändrat.