Helenas hörna: "Fyra mil till förskolan utan skolskjuts"
Rädda Barnens generalsekreterare Helena Thybell ifrågasätter förutsättningarna för många asylsökande familjer efter ett besök i en liten ort i Norrbotten.
För en bra integration behövs vissa grundläggande förutsättningar, saker som vi på Rädda Barnen och andra vet gör skillnad och bidrar till en lyckad integration. Vi hör våra politiker prata om hur de vill säkerställa integrationen på olika vis genom sin politik, men tyvärr har vi en väldigt lång väg kvar att gå innan vi är där.
För att komma in i det svenska samhället som asylsökande behöver man ett hållbart boende, där man kan känna sig trygg för att kunna landa och börja bygga upp något nytt.
För att komma in i det svenska samhället som asylsökande behöver man ett hållbart boende, där man kan känna sig trygg för att kunna landa och börja bygga upp något nytt. Sen är det så klart också viktigt med språket, att lära sig svenska. För det behöver man kunna träffa andra som pratar svenska och möjligheter att öva sig på att prata svenska.
Andra saker som vi vet är viktiga är gemenskap och tillhörighet, där olika aktiviteter med möjlighet att träffa andra människor spelar stor roll. För barn handlar det om att få gå i förskola, skola, delta i fritidsaktiviteter och på så sätt få chans att få kompisar och komma in i samhället.
Hur blir det då när Migrationsverket placerar asylsökande på en ort som Koler, som jag besökte härom veckan? En liten by i Norrbotten där i stort sett allt som nämns ovan saknas. På boendet jag besökte bor 8-9 familjer från Ukraina, Afghanistan, Gambia, Irak och Djibouti, för att nämna några platser.
I Koler bor ett 50-tal fastboende, som sagt en väldigt liten by, utan vare sig en matbutik, förskola, skola eller fritidsaktiviteter. Ingen samhällsservice. Närmaste ort, med ett större utbud, ligger fyra mil bort och för att ta sig till förskolan behöver barnen skolskjuts. Något som Piteå kommun inte erbjuder eftersom det inte är obligatoriskt att delta i förskola.
För barn handlar det om att få gå i förskola, skola, delta i fritidsaktiviteter och på så sätt få chans att få kompisar och komma in i samhället.
Det betyder att de mindre barnen inte har någonting att göra på dagarna, ingen struktur och inga aktiviteter. Ingenting i boendet är heller anpassat för barnen. Frågar man Migrationsverket om saken får man svaret att det inte är deras ansvar. Vi vet hur viktigt det är med struktur och rutiner som skapar trygghet för barn. Hur ska någon form av integration kunna uppnås utan möjligheter att få hjälp att lära sig svenska, delta i några som helst aktiviteter eller att ens gå i förskola?
Den närmaste mataffären är också fyra mil bort. För att handla mat behöver familjerna åka bil, eftersom det bara går två bussar om dagen, en på morgonen och en på eftermiddagen. Som asylsökande får man oacceptabelt låga 71 kronor per dag i dagersättning (ersättningen har inte höjts eller anpassats på närmare 30 år), och att ta bussen till Lillpite, där närmaste affär och förskola ligger, när man inte har en bil eller ens ett svensk körkort, kostar 80 kronor enkel väg för en vuxen. Ja, ni hör själva, ekvationen går inte ihop.
För att handla mat behöver familjerna åka bil, eftersom det bara går två bussar om dagen, en på morgonen och en på eftermiddagen.
De låga dagersättningsnivåerna är lika för alla, oavsett boendeort och tillgång till samhällsservice med mera. Borde inte grundförutsättningar som de jag nämnt ovan beaktas vid boendeplaceringen? Det är upprörande och skrämmande att vi inte kan bättre i Sverige. Att vi ställer krav på människor men inte ger några som helst förutsättningar är inte förenligt med en långsiktigt hållbar integration. Några av familjerna har bott i Koler i över fyra år. Hur kan någon form av integration ske under de här förutsättningarna?
Att vi ställer krav på människor men inte ger några som helst förutsättningar är inte förenligt med en långsiktigt hållbar integration.
Rädda Barnen är den enda organisationen som med regelbundenhet är i Koler för att stötta barnen och familjerna. Vi ger dem samhällsinformation, vi pratar svenska med dem, vi ordnar aktiviteter för barnen och vi finns där som stöd. Vi har varit där i flera år och vi gör samma sak i exempelvis Långträsk, som har samma förutsättningar som Koler. Dessa två orter är bara två exempel, det finns många fler i Sverige.
Vems ansvar är det egentligen att vi har en lyckad integration? Om vi nu vill ha en förbättrad integration, så behöver vi börja från början, från grunden och göra rätt där. Börja med att hitta bättre boenden, i områden där det finns möjlighet till ett gott mottagande. Ge asylsökande och samhället en möjlighet till en god integration där alla får en chans att möta alla krav som ställs. Inget annat är rimligt eller ens värdigt.
Här och nu för framtiden.
/Helena Thybell
Om Helena Thybell
Ålder: 49 år
Familj: Gift, har en 18-årig son, två vuxna bonussöner och en katt som heter Nelson.
Blir arg av: Alla former av orättvisor. Och när människor, ofta privilegierade, inte kan sätta sig in i andra människors livsvillkor utan utgår från sin egen verklighet som norm.
Blir glad av: Små saker i vardagen som när man kan vara lite ”fånig” och busig genom att hitta på lite tokigheter i vardagen som skapar glädje.