En fristad där barnen kan vara barn

Färre barn söker asyl i Sverige idag än för ett par år sedan. Men fortfarande är det många som väntar på besked och föräldrarna mår ofta väldigt dåligt i den situation av total ovisshet, som de nu befinner sig i. Då är det inte alltid lätt att vara en närvarande och glad förälder.

På Rädda Barnens barnvänliga plats i Piteå får barnen leka och pyssla i en miljö fri från allvar och oro. Här kan de bara vara barn.

Den norrländska kvällen är kylig, tyst och mörk men inne i Rädda Barnens lokaler på Piteå Havsbad är det full fart, varmt och ombonat. Ibland har det varit uppåt 50 till 60 barn samtidigt på den barnvänliga platsen.

– Jag gör spagetti med köttbullar, förklarar Nargis, 5 år, när hon förvandlar små klumpar av trolldeg till långa slingriga ormar, med hjälp av en vitlökspress.

Hon är ett av många barn som kommer hit varje onsdag när den barnvänliga platsen är öppen för alla de barn som bor på asylboendet intill. På bordet framför henne finns en mängd olika pysselmaterial, färgglada papper, pennor, paljetter. Det är svårt att inte få inspiration.

I rummet intill står en grupp pojkar i 10-årsåldern och spelar hockey- och fotbollsspel under förtjusta skratt.

Britt-Inger Olofsson är ordförande i Rädda Barnens lokalförening i Piteå. Så fort hon fick höra att det skulle bli ett asylboende vid havsbadet samlade hon styrelsen och de aktiva medlemmarna och bjöd in både övriga föreningar i området och migrationsverket.

– Det kändes naturligt att vi som barnrättsorganisation skulle göra något!

Asylboendet vid Piteå Havsbad är idag ett av landets största, med plats för drygt 1200 boende. Under 2015 när det var som flest asylsökande bodde närmare 1000 människor här. Nu är det drygt 600.

Ända sedan den barnvänliga platsen öppnade 2016 så har många kommit hit för att leka här varje vecka. Ibland har det varit uppåt 50 till 60 barn samtidigt.

– Att de kommer tillbaka är ett fint kvitto för oss! Vi vill ge dem en positiv upplevelse och fina minnen med sig från deras tid här, säger Britt-Inger Olofsson.

– Den här situationen och väntan är ju ingenting som de själva har valt. De följer bara med, har lämnat sina hem, släkt och vänner. Här har de ingenting. Det är viktigt att de får utrymme att leka och bara vara barn.

Många vuxna och ensamkommande unga på boendet har engagerat sig som volontärer. Ibland har det varit så många som 20 engagerade. Tyvärr har lokalföreningen förlorat många av sina volontärer när de asylsökande har placerats i andra delar av Sverige. En som är kvar är Ashgar Hussani, 20, från Afghanistan, som är mycket uppskattad av killarna vid hockeyspelet.

– Jag älskar barn, förklarar han. Jag saknar mina egna syskon väldigt mycket.

Han åkte själv ensam från Afghanistan när han var bara 15 år. Tanken var att föräldrarna och syskonen skulle komma efter. Men nu har det gått ett år sedan de påbörjade sin resa och han har inte hört något från dem.

– Jag är mycket orolig, undrar var de är, vad som hänt med dem. Har de någonstans att sova? Fryser de? Säger han.

– Det är skönt att komma hit och vara med barnen. Om man bara sitter hemma blir man deprimerad. Jag vet ju inte heller om jag kommer att få stanna.

En annan som väntar på besked om uppehållstillstånd är Meisam, 10, också han från Afghanistan. Han har varit två år i Sverige tillsammans med sin mamma och sina tre bröder.

– Pappa blev dödad av talibaner, det var farligt för oss att vara kvar, berättar han.

Nu hoppas han på en framtid i Sverige.

- Det är jättejobbigt att vänta och vänta så länge. Jag undrar hela tiden; ska jag få stanna eller inte. Men det är jättekul att komma hit och leka och få nya kompisar!