- Mina föräldrar kommer från en liten by i Mweso, men när striderna började bodde jag hos min mormor i Kiwanja. När de började slåss flydde jag som alla andra. Jag försökte hitta mormor på vägen, men kunde inte. Så jag följde med en grupp människor som gick på stora vägen.

Vi gick en hel dag för att komma till Ryubare. När vi kom fram visste jag inte var jag skulle gå. Det kändes hemskt att vara ensam. Jag satte mig ner och grät. En från Rädda Barnen hittade mig. Jag berättade var jag kom ifrån och varför jag var där. Han tog mig till en familj. Först var jag rädd eftersom jag inte kände någon, men jag märkte ganska snabbt att de var väldigt snälla. Jag bodde med dem i en vecka  innan jag fick komma till den familj i Goma som jag bor med idag.

Nu har jag bott med den här familjen i flera månader. Det känns som min egen familj eftersom alla är så snälla. Merveille (en 8-årig dotter i fosterfamiljen) är min bästa vän. Hon är som min syster. Men jag har också varit ledsen och tänkt mycket på att jag vill träffa min mamma.

Rädda Barnen har hälsat på mig ibland, och kommit med kläder. Sist de var här berättade de att de hade hittat min mamma och att jag skulle få åka tillbaka hem. Jag är glad att jag ska få åka hem till min mamma, men jag är också ledsen att jag måste lämna Merveille.  Jag skulle vilja ta henne med mig.