Barnfattigdom
Tvärtemot vad många tror lever ett stort antal barn i Sverige i fattigdom. Enligt vår senaste rapport finns det 242 000 barn vars familjers inkomster inte täcker de nödvändiga kostnaderna. Det vill vi på Rädda Barnen ändra på.
Barnfattigdom i Sverige handlar sällan om att barn får gå hungriga och frysa för att deras föräldrar inte har råd att köpa mat och kläder. Oftare handlar det om att inte ha samma möjligheter som de flesta barn så självklart har.
Att leva i en familj som har det dåligt ställt påverkar ofta barnets hela vardag. Rent statistiskt är det då större risk att bli mobbad och att få sämre resultat i skolan. Man har också färre möjligheter till en aktiv fritid än ett barn från en familj med stabilare ekonomi.
Barnen begränsas bland annat av avgifter för fritidsaktiviteter, bussbiljetter och dyr utrustning. De kan inte följa med sina vänner på biobesök eller en fika och hamnar utanför gemenskapen.
Barn i fattiga familjer diskrimineras
Sverige har ingen officiell definition på fattigdom. De barn som räknas som fattiga enligt Rädda Barnen lever i en familj som antingen har låg inkomststandard – alltså så låg inkomst att pengarna inte täcker nödvändiga kostnader – eller får försörjningsstöd, tidigare kallat socialbidrag.
Under 2010 levde 242 000 barn i fattigdom – det vill säga ungefär 13 procent av alla barn i Sverige. Bakom siffror och procentsatser finns barn som många gånger diskrimineras för att föräldrarna inte har tillräckligt med pengar. Föräldrar som vill men inte kan ge sina barn det de behöver.
Vi kräver handling mot barnfattigdom
Att prata om barnfattigdom i Sverige är fortfarande kontroversiellt. Första rapporten kom 2002 och det tog oss tio år att få frågan på den politiska agendan.
Vi gör den här rapporten för att med siffror visa att det faktiskt finns barn i Sverige som är fattiga. Och att det påverkar barnet på många sätt.
På Rädda Barnen anser vi att Sverige måste ta fram en nationell handlingsplan för att komma tillrätta med barnfattigdomen som finns i landet. Planen ska prioritera de mest utsatta grupperna och vara ett aktivt redskap i politiken, alltså ha tydliga mål, aktiviteter och resurser.
