Amna Jaber Ghaben har nio söner och sex döttrar i åldrarna 12-39 år. Hon bor i ett tält tillsammans med de yngre barnen och de två gifta sönerna och deras familjer har varsitt annat tält. Amnas man dog för sju år sedan.

Amna berättar:
"Det var runt 3:e januari, för offensiven startade däromkring, och vi satt alla i samma rum. Några grannar hade sagt att israelerna gått in i Gaza och nu var väldigt nära vårt hem, så vi stannade inomhus. Plötsligt dök en massa israeliska soldater upp på grannens tak och började skjuta mot oss. En av våra grannar dödades. Mina barn och barnbarn skakade av rädsla. För en kort stund kändes det som om jag förlorade kontrollen över familjen.

Under kvällen intensifierades israelernas attacker mot vårt hus. Vi ringde till Röda Korset för att få hjälp att evakueras, men de sa att israelerna hade deklarerat vårt område sluten militär zon.  Vi samlades i ett rum i motsatt ände av huset och på morgonen bestämde jag att vi var tvungna att ta oss därifrån. Jag tog den vita sjalen jag har på huvudet nu och trädde på en pinne som en vit flagga.

Vi sökte skydd i en UNRWA-skola som gjorts i ordning för flyktingar. Där bodde vi i 18 dagar. Den skolan, Al-Fakhoura, var den som israeliska armén besköt med vit fosfor under offensiven. En av mina söner skadades.

Efter eld upphör gick mina söner för att undersöka huset innan vi tog dit de yngre barnen. De återvände med fruktansvärda nyheter – vårt hem var förstört. Det enda de lämnade var utrymmet för mina får. Det använder jag som sovplats nu.
Israelerna förstörde också vår jordgubbsfarm, vår enda inkomstkälla. De dödade till och med åsnan vi använde för att transportera bären till marknaden.

Totalt är min ekonomiska förlust för huset och jordbruksmarken runt 400 000 amerikanska dollar. Och jag har inget hopp om någon kompensation. För allt jag förlorat har jag fått 4 000 euro.

Tälten fick vi av hjälporganisationer. Före offensiven hade vi fem vattentankar – alla förstördes. Rädda Barnen hjälpte oss med en ny vattentank och den är nu vår enda. Vi använder den för tvätt, städning, till och med dricksvatten.

Flykten, tillsammans med den militära offensiven, har påverkat barnen mycket. De är alltid rädda nu, de vägrar att gå på toaletten utan att någon förälder följer med. Ibland vill inte mina barn gå till skolan eftersom de inte har några pengar eller ordentliga kläder att ha på sig. Trots vår boendesituation har lyckligtvis ingen av oss drabbats av sjukdom. Jag vet inte om något av mina barn lider av undernäring eller anemi, vi testade aldrig för det. Så länge de kan röra sig och leka är vi okej.

Som ni kan se har vi inte ens en dörr. Gatuhundar har attackerat oss två gånger inne i tälten och det är möss överallt. Förra veckan kom en familj med lite ris och kyckling till oss. Det var första gången på tre månader som vi hade kyckling. Katter kom in i tältet när de kände lukten av maten. Vi schasade ut dem, men när de sprang ut sparkade de sand över tältgolvet som hamnade på maten. Mitt yngsta barn började gråta eftersom han så gärna ville ha kycklingen."

Bara två av Amnas barn går I skolan. Ett av dem är Bilal, 15. Skolan han brukade gå till förstördes delvis av den israeliska militären under konflikten. För att hjälpa familjen går Bilal med sin mamma till marknaden varje fredag, för att sälja grönsaker som de börjat odla efter offensiven.

Bilal berättar:
"Varför skulle jag ha några tankar om vad jag vill bli när jag blir stor. Det är idioti. Om jag sa att jag skulle vilja bli läkare; skulle det vara möjligt för någon som bor i ett tält och knappt har några kläder att ha på sig? Det enda jag vet är att istället för att kunna leka på helgen går jag upp tidigare än under skoldagar på fredagar för att förbereda åsnan, vagnen och grönsakerna för att gå till marknaden med mamma.

Allting vändes upp och ner i mitt liv. Jag har inga drömmar längre. Jag vill bara känna att jag bor i ett hem igen, men i vår nuvarande situation är det en ouppnåelig dröm. När jag hörde vad som hänt med vårt hus var min dator det första jag tänkte på. Den var mitt enda sätt att roa mig. Nu kan jag inte spela dataspel mer och det finns inget annat att göra här på fritiden. Jag saknar min säng också. I vårt gamla hus delade jag och min yngre bror rum. Vi hade affischer med kändisar på väggarna. Nu sover jag på en hård madrass i ett tält som läcker när det regnar, och tillsammans med hela familjen.

Till och med toaletten, som betyder viloplats på arabiska, är inte särskilt rogivande – väggarna på vår toalett nu är gjorda av metallskrot och pappbitar."

Fotnot: UNRWA är FN:s organ för palestinska flyktingar. Läs mer om deras verksamhet här.