”Han packade sin trunk själv varje dag då han verkligen älskade ishockey. Ju längre hockeysäsongen gick, desto mindre fick han spela i matcherna. Tillslut fick han inte spela alls utan blev sittande på bänken utan att någon tränare förklarade varför. Då slutade han packa trunken och gick inte mer till träningen. Det var aldrig någon ledare som ringde och frågade vart han tagit vägen. Det gjorde så ont att se.”
Denna historia berättade en mamma till en tolvårig före detta ishockeykille för mig när hon en dag ringde Rädda Barnen för att få råd. För de allra flesta barn och unga är idrott något positivt. Gemenskap, glädje och kamratskap är vad barn lyfter fram som anledningar till att de sportar. Svensk idrott har en viktig funktion att fylla då den ger oss fysisk, psykisk, social och kulturell utveckling.

Toppar lag
När vi är ute och föreläser om Rädda Barnens idrottsprojekt i klubbar brukar vi fråga barnen och ungdomarna vad i idrotten de inte tycker är roligt. Oftast får jag svaren ”Att få sitta på bänken när det är match” eller ”att inte få vara med”. En vanlig anledning till det är att ledare toppar laget. Ibland är det en medveten handling från tränarna och ibland kan det ske med påtryckning från föräldrar. Det kan också vara ett medvetet beslut från klubben att bedriva en elitsatsning från en specifik ålder.

Senare födda får stå tillbaka
En del klubbar och ledare tror att man måste toppa eller bedriva en elitsatsning, med tillhörande tidig specialisering i enskild idrott, i unga åldrar för att för att nå framgång.
Vi vet att så inte är fallet. Många av våra främsta idrottsstjärnor höll på med flera idrotter sent upp i tonåren. Vi vet också att forskningen visar att de barn och unga som ges möjlighet att ingå i en tidig elitsatsning till stor del är födda i första kvartalet på året. Denna mognadsfördel har stor betydelsen i yngre åldrar men spelar absolut inte någon roll i seniorverksamhet när man har utvecklats färdigt. Däremot är det vanligt att en person som utvecklas sent slutar i förtid då de ofta får stå tillbaks för sina mer utvecklade kompisar som favoriseras av tränaren. Den här formen av elittänk är inte konstruktivt för idrottsrörelsen och absolut inte bra för barnet.

Riksidrottsförbundet bakom lekfullhet
Debatten om elitsatsningar av barn har pågått sedan sjuttiotalet. Riksidrottsförbundet är väldigt tydliga med hur de anser att idrott för barn och unga ska bedrivas. I sitt idéprogram ”Idrotten Vill”, från 2009, utrycker de att ”Idrott för barn ska bedrivas ur ett barnrättsperspektiv ”. Riksidrottsförbundet  säger vidare att idrott för barn upp till tolv års ålder ska vara ”lekfull, allsidig och bygga på barnens egna behov och förutsättningar samt ta hänsyn till variationer i utvecklingstakt.” Förbundets rekommendationer stärks som sagt av forskning på området i både ett barn och utvecklingsperspektiv samt ur en idrottsmässig synvinkel.

Klubbar förespråkar elitisering
Detta står dock i stark kontrast mot vad som förespråkas av många enskilda ledare, klubbar och Sveriges olympiska Kommitté, SOK, genom sin sportchef Glenn Östh. De förespråkar en tidig specialisering i en enskild idrott samt elitsatsningar för barn i lägre åldrar för att de menar att det ger fler guldmedaljer.

Ge barn större inflytande
Rädda Barnen anser att vi bör arbeta för att inkludera barn och unga i idrottsrörelsen istället för att förespråka selektering och med det exkludera många barn från idrotten. På så sätt hinner barn och ungdomar skapa ett intresse för fler idrotter och utöva dem allt högre upp i åldrarna. Väljer de att inte satsa på sin idrott vet vi att många istället väljer att utbilda sig till morgondagens tränare eftersom deras egna tränare fungerat som en positiv förebild.
Om barn och unga får större inflytande över sitt idrottsutövande ökar möjligheterna att bedriva idrott ur ett barnrättsperspektiv samtidigt som vi bereder väg för framtida internationella framgångar.

Johan Larsson, projektledare för Rädda Barnens idrottssatsning och utbildad elittränare

Publicerad 2010-11-16.