Rapporten, Utan upprättelse – vem ser barn som bevittnat våld i hemmet?, bygger på en genomgång av polisanmälningar från sju polisdistrikt under första halvåret 2007. Av totalt 65 anmälningar där barn bevittnat våld i hemmet, var det bara i 11 stycken, alltså 17 procent, de fanns omnämnda med namn och/eller ålder samt var de befann sig när den anmälda misshandeln pågick. Oftast var de helt anonyma, som i ”Han slog henne när hon hade sonen i famnen.” eller ”(…) sedan kastade han henne mot dotterns skrivbord.”
- Barnen syns inte! Ibland finns de inte med alls, ibland står de med som exempelvis ”pojke, tre år”. Men finns inte barnens personuppgifter kan de inte få någon ersättning och det går ju inte heller att skicka dem vidare till socialtjänsten, säger Jenny Nordin, handläggare på Rädda Barnens Sverigeprogram och författare till rapporten.

Inte fullvärdiga brottsoffer
Genom att barn som varit närvarande vid våld i hemmet inte i sig räknas som målsäganden blir de inte heller fullvärdiga brottsoffer. Detta trots att de kan uppvisa liknande psykologiska reaktioner som barn som själva blivit misshandlade. På så vis fråntas de rätten att själva anmäla det brott som begåtts mot dem och kan inte heller få ekonomisk ersättning från förövaren. De kan söka ersättning från staten, men då måste båda vårdnadshavarna, alternativt en god man, underteckna ansökan.

Mamman ensam målsägande
- Ofta faller det på mamman att söka ersättning för sitt barn och då krävs det att hon är tillräckligt närvarande efter det hon har gått igenom för att orka ta kontakt med myndigheterna och se till att alla papper som behövs finns. Det innebär ganska mycket, säger Jenny Nordin.
Mamman är också den som i nuläget oftast står som ensam målsägande. Något som Rädda Barnen nu hoppas att rapporten ska kunna bidra till att ändra på, så att även de barn som påverkats blir synliga och får den hjälp och stöd de har rätt till.