Så pratar ni med barnen om skilsmässan

Råd och tips för föräldrar

Flicka i motljus

Ni funderar på att separera, men när och hur ska ni berätta för barnen? Och vad bör ni inte göra eller säga framför dem?

Skilsmässan eller separationen i sig är inte det som skadar barn i ett längre perspektiv, utan det är om konflikterna får fortgå och du och din före detta partner exempelvis inte kan vara i samma rum eller ens kommunicera utan att bråka, säger Sara Sanzén som är psykolog på Rädda Barnen och arbetar med barn som lever i vårdnadstvist eller svåra konflikter efter separationen.

Även i de fall där separationen inte leder till en vårdnadstvist är det viktigt för föräldrarna att hålla konfliktnivån nere.

Hur långt innan man ska skiljas bör man prata med barnen om det?

– Det allra viktigaste är att man ska ha bestämt sig innan, ta inte upp det med barnen om ni fortfarande bara funderar på det. Förklara också att ni har sex månaders betänketid och sedan ska ta det slutgiltiga beslutet.

Hur mycket eller lite ska man berätta? Exempelvis att det är mamma som vill lämna pappa, men att han inte alls vill?

– Det är viktigt att inte skuldbelägga varandra när ni berättar, utan försök förklara att kärleken ibland kan ta slut eller förändras och därför ska ni inte leva tillsammans längre.

Är det väldigt tydligt att det endast är den ena personen som vill lämna, bör han eller hon kanske prata enskilt med barnen efteråt och berätta om sina känslor, men det är bara om det känns som att barnen har behov av ytterligare förklaring.

Om den ena föräldern har träffat en ny partner är mitt råd att vänta med att berätta för barnen tills de nya rutinerna och familjekonstellationerna har fått sätta sig och att barnet har kommit tillrätta i dem. Om en ny partner presenteras för fort kan barnet känna sig utbytt. Det bästa är om ni föräldrar kan komma överens om när det känns som ett bra tillfälle. Barnet ska inte behöva berätta om den andre förälderns nya partner.

Finns det särskilda saker som är extra viktiga att berätta för barnet?

– Att separationen aldrig är barnens fel. Särskilt i skolåldern har barn mycket existentiella tankar och har lätt att anklaga sig själva, förtydliga då att det inte har någonting med dem att göra. Öppna upp för frågor och gör er tillgängliga, men tvinga inte barnen att lyssna om de inte vill höra.

Hur ska man hantera den starka ilskan eller sorgen man kanske känner mot sin partner framför barnen?

– Är det väldigt starka känslor är det att rekommendera att söka professionell hjälp. Boka tid hos en samtals- eller familjeterapeut och ta ansvar för sorgebearbetningen, hitta en plats där ni kan få hjälp att sortera i tankar och hantera känslor. Samtidigt ska ni inte dölja känslorna för barnen, framförallt om de är lite äldre, men låt aldrig barnen få en tröstarroll.

Är det mitt i stridens hetta kanske det är bra att gå därifrån en stund och låta den värsta känslostormen lägga sig innan ni försöker kommunicera igen, så att inte barnen blir drabbade. Försök i möjligaste mån att lägga det som hände i den sårade kärleksrelationen bakom er och lägg istället allt fokus på föräldrarelationen.

Finns det saker man absolut inte ska göra eller säga?

– Det är viktigt att inte tala illa om varandra inför barnet. Barnet är en del av båda föräldrarna och om ni säger dåliga saker om varandra, så finns det risk att barnet känner sig dåligt. Det kan också leda till att barnet får skuldkänslor om de har kul hos den föräldern som de inte "borde" tycka om exempelvis.

Har du tips på hur man kan prata med en 4-åring, 9-åring och 15-åring?

– Det är olika beroende på situationen och hur relationen har sett ut. Generellt bör man vara så konkret som möjligt med fyraåringen, det vill säga bara berätta det som barnet behöver veta just nu om separationen och de förändringar det kommer att innebära för barnet. Ett så litet barn behöver oftast inte detaljer.

En nioåring har som sagt mycket existentiella tankar och magiskt tänkande som gör att de tror att de kan göra något för att föräldrarna ska bli tillsammans igen. Man kan behöva prata extra med dem om det, att det inte finns något de kan göra.

En tonåring har det på ett sätt lättare, de befinner sig ofta utanför hemmet, men behöver samtidigt få vara små också. När tonåringen verkligen känner att den behöver sina föräldrar är det viktigt att de finns där.

Gemensamt för alla åldrar är att lyfta in barnen men inte gå på för mycket, aldrig skuldbelägga varandra och inte låta barnen vara budbärare.

Finns det något material du rekommenderar om ämnet?

– Socialstyrelsens "Att skiljas när man har barn", Stiftelsen Allmänna barnhusets "Barn med föräldrar på olika håll", Bris "Lyssna på mig" samt Rädda Barnens "Skiljas – barnen berättar". Det finns en bra film där människor i olika åldrar som har varit med om föräldrars skilsmässa intervjuas. Den heter "Barn ska bli hela människor" och ges ut av Huddinge kommun.