Helenas hörna: "Afghanistan är världens farligaste land"

Bloggen Helenas hörna

Generalsekreterare Helena Thybell skriver om barnen som kommit från eller lever kvar i Afghanistan – världens farligaste land för barn att växa upp i. Något som utan tveksamheter borde vara skyddsbehov nog för att få stanna i Sverige för de som lyckats fly landet.

”Våld är vardag. Människor dör. Varje dag. Och ingen bryr sig. Men när det till exempel händer i Frankrike då bryr sig folk. Till exempel när det var terrorattacken i Stockholm. Då stannar allt. Sånt händer i Afghanistan varje dag.”

/Ensamkommande pojke i Sverige

Snart tre veckor har gått sen livet och vardagen förändrades, kanske för gott, för människorna i Afghanistan. Med talibanernas maktövertagande förändras förutsättningarna för en hel befolkning  de som är kvar i Afghanistan, och de som fått möjlighet att lämna men även för de som redan tidigare flytt. Barnen som är kvar i Afghanistan har aldrig upplevt fred. Krig och konflikter har präglat Afghanistan i mer än 40 år. Människor har under lång tid flytt landet för ett liv i trygghet och säkerhet, de flesta i något grannland. Många har under årens lopp också sökt skydd i Sverige och fått en fristad här från krig och konflikter men många har tvingats återvända till ett land i krig.

Barnen som är kvar i Afghanistan har aldrig upplevt fred. 

Speciellt de senaste åren har ett stort antal barn och unga från Afghanistan drabbats av Sveriges allt strängare migrationspolitik. Tidigare självklarheter, som enskilda individers rätt till internationellt skydd från våld och förföljelse och möjligheten att återförenas med sin familj, ställs allt oftare direkt mot inrikespolitiska hänsyn om säkerhet och den egna välfärden. Människor på flykt ses allt mer som en belastning och inte som medmänniskor i behov av skydd eller som en resurs för vårt samhälle. Grupper av människor ställs mot varandra i den politiska debatten. Afghanska asylsökande har ofta blivit slagträn i det allt hårdare samhällsklimatet och i en outtröttlig strävan efter en så stram och restriktiv lagstiftning som är folkrättsligt möjlig. Hur blev det egentligen såhär när det handlar om människor med skyddsbehov?

Jag vågar nog säga att Rädda Barnen ”kan” barns situation i Afghanistan rätt väl. Vi har varit på plats sedan 1976 och arbetat med lokala partners tillsammans med barn och deras familjer för att säkerställa tillgång till basal sjukvård, utbildning, mat och skydd mot våld och övergrepp.

Afghanska asylsökande har ofta blivit slagträn i det allt hårdare samhällsklimatet och i en outtröttlig strävan efter en så stram och restriktiv lagstiftning som är folkrättsligt möjlig.

Förra hösten gav vi ut en rapport som listar världens farligaste länder för barn att växa upp i och Afghanistan toppade listan med råge. 30 procent av alla barn som dödats eller skadats i konflikter sedan 2018 har befunnit sig i Afghanistan. Jag menar inte att vi för den delen ska ta emot alla barn som behöver skydd från Afghanistan, det har heller aldrig varit ett reellt alternativ, men jag tycker att diskussionerna generellt bör nyanseras. Varför är det så stor skillnad på retoriken runt barn från just Afghanistan och barn från andra länder med skyddsbehov? För det upplever jag att det är.

De senaste veckornas händelseutveckling har tvingat Sverige att tänka om vad gäller Afghanistan. Sverige och många andra länder har fryst sitt bistånd till landet. Afghanska medborgare utvisas inte längre från Sverige på grund av det rådande läget. En nödvändig förändring. Men fortfarande befinner sig afghanska barnfamiljer och ungdomar i Sverige i en fullkomligt ohållbar situation där framtiden är oerhört oviss.

Låt de som har byggt upp sina liv i Sverige, och som varit en del av det svenska samhället i flera år, få sina skyddsbehov omprövade och få stanna.

De kan inte återvända, de får inte uppehållstillstånd för att stanna, de kan inte rota sig för att bygga upp sina liv. Flykten tar aldrig slut. De lever i limbo, ungdomar och föräldrar får inte arbeta och många utesluts samtidigt helt från möjligheten till någon form av bidrag. Vad ska de leva av? En hel grupp av människor med sämsta möjliga förutsättningarna för att kunna etablera sig och integreras i ett nytt land. Vilken motivation finns det då att lära sig ett språk, ta till sig en kultur eller lära känna nya människor?

Ett ljus i mörkret är att mot alla odds, har en hel del av ungdomarna som kommit från just Afghanistan lyckats med precis detta. Många av dem har lyckats hitta ett nytt hem i Sverige för att ”någon” såg dem, tog emot dem och hjälpte dem. I flera fall var det gode män, i andra fall en Rädda Barnen-medlem  många gånger både och. I Rädda Barnens hjärta, det vill säga i vår stora och breda medlemsrörelse, finns det och har hela tiden funnits ett helt fantastiskt engagemang.

Många har öppnat sina hem och tagit emot barn och ungdomar från Afghanistan som sedan har kommit att bli deras familjemedlemmar. Många har också tvingats se sina nya söner och döttrar, vänner och grannar utvisas till ett land i krig. De har torkat tårar, våndats över situationen och frågat sig hur Sverige kunde blir så kallt? Jag nås av både hjärtskärande och hjärtevärmande berättelser som gör mig oerhört stolt, för oavsett hur historierna slutar – så når Rädda Barnens nätverk ut i landet och fångar upp barn och ungdomar som verkligen behöver en hjälpande hand, oavsett om de kommer från Alingsås eller Afghanistan.

Världens farligaste land för barn att växa upp i. Det borde inte vara ett ställe som nån vill skicka fler barn till.

Sverige kan inte längre hålla kvar vid den linje som regerat under så många år. Det är nu hög tid att ompröva skyddsbehoven för människor som flyr för sina liv från Afghanistan eller de afghaner som redan lever här i limbo. Låt de som har byggt upp sina liv i Sverige, och som varit en del av det svenska samhället i flera år, få sina skyddsbehov omprövade och få stanna.

Vi vet genom våra verksamheter hur livet i Afghanistan för barn och deras familjer ser ut. Rädda Barnen kommer att stanna hos barnen i Afghanistan så länge de behöver oss, oavsett vilket politiskt läge som råder i landet. Och vi kommer också fortsätta kämpa för att de barn, ungdomar och barnfamiljer från Afghanistan som befinner i Sverige inte ska riskera att behöva återvända till ett land i krig och med stora säkerhetsrisker. Världens farligaste land för barn att växa upp i. Det borde inte vara ett ställe som nån vill skicka fler barn till.

Här och nu för framtiden.

/Helena Thybell

 

Om Helena Thybell

Ålder: 48 år

Familj: Gift, har en 18-årig son, två vuxna bonussöner och en katt som heter Nelson.

Blir arg av: Alla former av orättvisor. Och när människor, ofta privilegierade, inte kan sätta sig in i andra människors livsvillkor utan utgår från sin egen verklighet som norm.

Blir glad av: Små saker i vardagen som när man kan vara lite ”fånig” och busig genom att hitta på lite tokigheter i vardagen som skapar glädje.