Helenas hörna: "Hade vi förstått klimathotet utan barns röster?"

Nu pågår klimattoppmötet COP26 i Skottland. Hade världens ledare förstått allvaret i klimathotet om inte barn och ungdomar hade gjort sina röster hörda? Det reflekterar Rädda Barnens generalsekreterare Helena Thybell över i sitt senaste blogginlägg.

Jag tänker ofta på när jag som barn bodde med min familj i Bangladesh. Ett land som ligger mig nära i hjärtat och som länge har varit mycket hårt drabbat av naturkatastrofer och klimatförändringar. En situation som tyvärr bara blivit allt värre i takt med att klimatförändringarna förvärras.

Det är svårt att bortse från den kraft som barn och unga har varit i att sätta tonen för klimatfrågan de senaste åren.

När vi bodde där jobbade min pappa åt Röda Korset med att bygga skydd och varningssystem för cykloner. Redan som liten lärde jag mig förstå hur människor påverkas av extrema klimat- och väderförhållanden. En skillnad på den tiden var däremot att det inte fanns något som hette klimatflyktingar  människor som tvingas fly på grund av ökat antal cykloner och översvämningar, eller på grund av konsekvenser som fattigdom och brist på mat och rent vatten. Idag är det en av de vanligaste anledningarna till att människor tvingas lämna sina hem.

Vi är nu inne på de sista dagarna av klimattoppmötet COP26 i Glasgow, Skottland. Den absolut viktigaste klimatkonferensen sedan Paris 2015, då de flesta av världens länder kom överens om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Nu ska de gå från ord till handling, och enas om hur det ska gå till. Något de skulle ha gjort för längesen.

Det är de, inte vi, som kommer fortsätta leva på den här planeten. Varför ska de inte vara delaktiga i besluten när de väl tas? 

Men, mycket har hänt sedan 2015. Förutom det uppenbara  att världens länder har gjort alldeles för lite för att minska sina utsläpp, vilka istället ökar i allt snabbare takt  så har också barn och unga flyttat fram sina positioner. De har organiserat sig, höjt sina röster och visat ledarskap när de vuxna varit oförmögna att ta det ansvar som krävs. De har satt ner foten, sagt ifrån och inte minst drivit på för att världen ska enas bakom vetenskapen.

Det är svårt att bortse från den kraft som barn och unga har varit i att sätta tonen för klimatfrågan de senaste åren. De har outtröttligt hänvisat till experter och pekat på vad forskningen säger – och frågat sig vad vi vuxna egentligen håller på med.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade varit utan barns och ungas engagemang och aktivism. Hade vi vuxna tagit klimatfrågan på samma allvar som vi gör nu? Kommer världen, med barnen i spetsen, att acceptera ytterligare en konferens (det är alltså konferens nummer 26 i ordningen) med tomma löften och fina ord? Eller ännu mer ”bla bla bla” som Greta så träffsäkert formulerade sin kritik inför klimatmötet i Glasgow. Då detta COP dessutom har kritiserats för att inte inkludera civilsamhället i tillräcklig utsträckning är det alltså ännu viktigare att barn och ungdomar ingår i förhandlingarna och kan representera sina och kommande generationers olika röster.

Rädda Barnen är på plats på COP26 för att påminna om att klimatkrisen även är det enskilt största hotet mot barns rättigheter. Vi är där för att ställa krav om åtgärder som minskar riskerna för de mest sårbara och stå upp för barn och ungas rätt till att få delta i de beslut som fattas.

Under klimattoppmötet behöver våra ledare inte bara lyssna på barn och unga och visa handlingskraft, utan även lämna plats för barnen vid förhandlingsbordet där besluten tas. Barn har enligt artikel 12 i Barnkonventionen rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som rör dem. En rättighet som dessvärre sällan uppfylls. Barn och unga har redan visat vägen genom att sätta klimatfrågan högt upp på den globala agendan. Det är deras framtid det handlar om. Det är de, inte vi, som kommer fortsätta leva på den här planeten. Varför ska de inte vara delaktiga i besluten när de väl tas? De har verkligen visat att de menar allvar och att allvaret bottnar i mer än tomma ord, det bottnar i fakta och forskning.

De har verkligen visat att de menar allvar och att allvaret bottnar i mer än tomma ord, det bottnar i fakta och forskning.

Jag skäms när jag tänker på det dystra faktum att våra barn kommer ärva en planet med svårare och mer frekventa extrema väderhändelser än tidigare. Något vi delvis hade kunnat förhindra. Rädda Barnens senaste rapport Born into the Climate Crisis – why we must act now to secure children’s rights, visar att barn födda 2020 kommer att drabbas av 2-7 gånger fler extrema väderhändelser jämfört med personer födda 1960.

Det innebär dubbelt så många skogbränder, sju gånger fler värmeböljor och att torka, översvämningar och missväxt blir tre gånger vanligare. Detta är fakta vi omöjligt kan blunda för. Det gör mig så uppgiven att tänka på att jag och min generation borde gjort mer tidigare. Det är en djup orättvisa i att barnen, som medverkat minst till krisen, är de som får betala det högsta priset, framför allt de fattigaste och mest marginaliserade barnen som alltid blir värst drabbade.

För ungefär tre veckor sedan deltog jag tillsammans med kollegor från Rädda Barnen i den globala klimatdemonstration som anordnades av Fridays for future – den globala klimatrörelsen som Greta Thunberg satte igång när hon började skolstrejka utanför Riksdagen. Över hela världen, och så även i Stockholm där jag demonstrerande, fylldes gatorna med tusentals människor som strejkade och visade sitt stöd för rörelsen.

Styrkan i barn som organiserar sig och som ”agents of change” ska inte underskattas.

Det var en oerhört mäktig och lite märklig känsla att vara en del i detta. En känsla av stark oro och rädsla för att vi är på väg åt fel håll  men samtidigt en otroligt stor optimism för framtiden. Styrkan i barn som organiserar sig och som ”agents of change” ska inte underskattas. Många av dessa barn och ungdomar lever för klimatfrågan, det är inte bara en ”hobby” eller hjärtefråga vid sidan av allt i skolan och vardagen. Klimatet är det största hotet mot deras framtid. De kommer inte ge sig förrän världens ledare vänder utvecklingen i världens alla länder.

Klimatkrisen handlar inte om framtiden, konsekvenserna av den är redan här. Den handlar om vad vi gör här och nu för framtiden.

/Helena Thybell

Läs Helenas tidigare inlägg "Klimatkrisen – en barnrättskris?

Om Helena Thybell

Ålder: 49 år

Familj: Gift, har en 18-årig son, två vuxna bonussöner och en katt som heter Nelson.

Blir arg av: Alla former av orättvisor. Och när människor, ofta privilegierade, inte kan sätta sig in i andra människors livsvillkor utan utgår från sin egen verklighet som norm.

Blir glad av: Små saker i vardagen som när man kan vara lite ”fånig” och busig genom att hitta på lite tokigheter i vardagen som skapar glädje.