Helenas hörna: "Alla barn behöver en plats att kalla hemma"

Bloggen Helenas hörna

Rädda Barnens generalsekreterare reflekterar kring varför Sverige inte gör mer för de tusentals barn som lever i hemlöshet i vårt land idag. Alla barn har enligt Barnkonventionen rätt till en bostad. Kan verkligen ett tillfälligt boende på en camping eller hemma hos vänner räknas in i det?

En av de frågor som jag tar upp mest frekvent i mina samtal med ministrar och myndighetschefer är frågan om barn och barnfamiljer som lever i hemlöshet. I och med pandemin har denna grupp fått det ännu tuffare, utan att särskild hänsyn har tagits från regeringens håll. Kommuner fortsätter att sätta press på barnfamiljer att flytta från genomgångsbostäder och vräkningarna fortgår, trots att andra europeiska länder pausar vräkningar av barnfamiljer under pandemin. I Sverige får barnfamiljer endast hjälp med tillfälligt tak över huvudet.

Kommuner fortsätter att sätta press på barnfamiljer att flytta från genomgångsbostäder och vräkningarna fortgår, trots att andra europeiska länder pausar vräkningar av barnfamiljer under pandemin.

”Idag är det vår sista dag att lämna vår nyckel till hotellet. Och vi har inte hittat någon bostad och vi håller fortfarande på och letar.” En 13-årig flicka som Rädda Barnen varit i kontakt med, berättar för journalisten Jonas om sin dag. Flickan vet inte var hon ska sova under natten som kommer. Så har hon levt till och från under många år av sin barndom…

Som mamma kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte kunna ge min son den trygghet som en varaktig bostad innebär. Bara tanken på att inte kunna erbjuda honom de rutiner, vänskapsband och den igenkänning och trygghet som är så viktiga uppväxtåren, är direkt ångestframkallande.

Tänk om alla beslutsfattare i Sverige försökte sätta sig in i att ha ett barn som tvingas att leva under dessa förhållanden. Det skulle kanske ge lite bättre perspektiv för de som har makten att uppbringa en vilja att förändra och att hitta hållbara lösningar för barnfamiljer utan långvarig bostad. Jag undrar också hur många som faktiskt vet att upp till 15.000 barn lever utan varaktig bostad idag. Jag visste inte det innan jag började på Rädda Barnen.

Genom vårt arbete med denna målgrupp vet vi på Rädda Barnen att många av de som drabbas hårdast är ensamstående mammor som har fallit offer för våld i nära relationer. Vi ser en trend där dessa barn och mammor blir utestängda från bostadsmarknaden efter att ha tillbringat en tid på kvinnojourer eller i skyddat boende. Vi vet genom forskning vad detta gör med dem - att vara våldsutsatt påverkar inte bara det fysiska och psykiska måendet medan det pågår och en tid därefter. Det fortsätter att påverka under lång tid, många gånger hela livet.

Som mamma kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte kunna ge min son den trygghet som en varaktig bostad innebär.

Konsekvenserna är inte bara psykologiska utan även ekonomiska då kvinnorna ofta, med mycket kort varsel, tvingas ta barnen och flytta till/ta skydd hos en släkting eller vänner eller på ett skyddat boende. Den våldsutövande partnern är inte sällan den som har störst ekonomisk inkomst och kanske står bostaden i hans namn. De behöver alltså stöd från samhället för att inte tvingas gå tillbaka till den destruktiva relationen på grund av bostadslöshet. Tyvärr tar de skyddssystem vi har i samhället idag inte hänsyn till detta.

Enligt barnkonventionen har barn rätt till en skälig levnadsstandard och staten ska hjälpa familjer och vårdnadshavare, som inte har råd att säkerställa dessa behov, med framför allt mat, kläder och bostad. Även om bostadsbristen står högt upp på den politiska dagordningen i Sverige, ser vi fortfarande ofta hur det saknas ett barnperspektiv i boendefrågorna och hur det inte rör sig tillräckligt snabbt framåt.

För fyra år sedan gav Rädda Barnen ut rapporten ”En plats att kalla hemma – Barnfamiljer i bostadskrisens skugga”, där vi får ta del av bostadslösa barns och föräldrars erfarenheter och tankar om hur de har blivit påverkade av att inte ha ett hem. En rapport som det glädjande nog fortfarande hänvisas till i nästan varje skrivelse från regeringskansliet eller myndigheter. Samtidigt är det frustrerande att våra ord syns i underlagen utan att några konkret förändringar sker, som ger hållbara lösningar på boendefrågan för barnfamiljer som saknar varaktig bostad.

Bostadslösheten ökar även bland nyanlända barnfamiljer där föräldrarna fortfarande är i etableringsprocessen eller har osäkra anställningar. Familjer som först bott hos släktingar eller vänner, genom eget ordnat boende, EBO, eller familjer som endast fått korttidskontrakt när de blivit kommunplacerade. Hemlösa barnfamiljer som får stöd av socialtjänsten blir ofta placerade på olika typer av tillfälliga boenden såsom hotell, vandrarhem, delade lägenheter eller campingplatser. Många bor även inom andrahandsbostadsmarknaden i genomgångsbostäder eller i lägenheter som hyrs av socialtjänsten, inte sällan är det kommunens egna lägenheter som hyrs ut till ockerhyror.

Varför ger man inte familjer som flyr från våld i nära relation bostadsförtur?

En annan utsatt grupp är barn och föräldrar som bor tillfälligt hos släktingar eller vänner. Många bostadslösa familjer nekas dock hjälp av socialtjänsten eller undviker att söka hjälp av olika orsaker. De hyr ofta rum eller lägenheter på den växande svarta bostadsmarknaden, vilket ofta leder till att man flyttar mycket, saknar en stadigvarande adress och inte kan tillgodogöra sig familjepolitiska stöd, som bostadsbidrag. Osäkra boendesituationer är i allt större utsträckning en orsak till att barn växer upp i fattigdom. Högre krav på hyresgäster, större konkurrens på bostadsmarknaden och bostadsbristen har alla bidragit till en ökad andel barnfamiljer som är hemlösa.

Trots att det enligt Boverket råder bostadsbrist i 212 av 290 kommuner, anser många kommuner att det är en fråga om föräldraansvar att skaffa bostad, oavsett familjens ekonomiska förutsättningar. Problemet är inte nytt och det pågår en bostadssocial utredning med ett barnperspektiv, som ska ge förslag på lösningar framåt. Men läget är akut och vi ser inga tecken på att antalet barnfamiljer i hemlöshet ska minska, tvärt om. Det rör sig om tusentals barn i en befolkning på 10 miljoner människor i ett av världens rikaste länder. Varför ger man inte familjer som flyr från våld i nära relation bostadsförtur?

Under hela min uppväxt och även som vuxen har jag och min familj flyttat ofta. Vartannat eller var tredje år drogs jag som liten upp med de rötter jag lyckats få, tvingades säga hejdå till vänner och tryggheten i att få gå i samma skola en lite längre tid. Vanligtvis flyttade vi på grund av att min pappa hade fått jobb någon annanstans, ibland i ett annat land. Men vi flyttade frivilligt – jag hade alltid en grundtrygghet i att flyttarna var självvalda av familjen. Och hur svårt det än var för mig att börja om från början med ny skola, nya vänner, nya sammanhang och att bygga upp rutiner och en trygghet i vardagen så hade jag alltid en plats att kalla hemma.

Alla barn i Sverige borde ha rätt till en plats att kalla hemma – oavsett bakgrund och ekonomiska förutsättningar.

Här och nu för framtiden.

/Helena Thybell

Om Helena Thybell

Ålder: 48 år

Familj: Gift, har en 17-årig son, två vuxna bonussöner och en katt som heter Nelson.

Blir arg av: Alla former av orättvisor. Och när människor, ofta privilegierade, inte kan sätta sig in i andra människors livsvillkor utan utgår från sin egen verklighet som norm.

Blir glad av: Små saker i vardagen som när man kan vara lite ”fånig” och busig genom att hitta på lite tokigheter i vardagen som skapar glädje.