Helenas hörna: "De förebyggande insatserna gör verklig skillnad"

Bloggen Helenas hörna

Rädda Barnens generalsekreterare Helena Thybell sätter ett barnrättsperspektiv på debatten om kriminalitet i socioekonomiskt utsatta områden. Hon ger sin syn på hur vi skapar jämlika uppväxtvillkor för alla barn och hur vi bygger tillit till samhället.

Tidigare i veckan deltog jag i Folk och Försvars Rikskonferens. Mitt mål på konferensen var att sätta ett barnrättsperspektiv på debatten om kriminalitet och tillit till samhället. Jag ville vända på perspektiven för att visa på att dessa frågor handlar om barns rättigheter och rätten till en trygg uppväxt – fri från våld. Debatten har tidigare mestadels fokuserat på repressiva åtgärder, kriminalpolitik och polisiära insatser. För mig är det en självklarhet att vi behöver fokusera lika mycket på att förebygga och minska riskfaktorerna för att det ska ske överhuvudtaget.

De har sett människor, ibland barn, mördas på sin lekplats, sin gata, utanför sitt hem eller vid sin förskola. Föräldrar överväger att inte längre låta sina barn leka utomhus.

En stor del av det dödliga våld som det rapporteras om i media har skett i bostadsområden där Rädda Barnen har verksamhet. Under 10 år har vi arbetat systematiskt och långsiktigt i socioekonomiskt utsatta områden. Inte bara i förorter till våra storstäder, utan i hela landet. Varje dag möter vi barn, unga och familjer som drabbats av våldet. De har sett människor, ibland barn, mördas på sin lekplats, sin gata, utanför sitt hem eller vid sin förskola. Föräldrar överväger att inte längre låta sina barn leka utomhus. 

Vi ser en längtan hos barn i dessa områden att få beskriva sin egen verklighetsbild och inte bara låta andra definiera bilden av området.

När våldet blir vanligt förekommande ser vi också hur det normaliseras. Retoriken för hur områden beskrivs i media påverkar de som bor där och när mediebilden blir övervägande negativ riskerar den att skapa eller förstärka en känsla av maktlöshet och frustration. Vi ser en längtan hos barn i dessa områden att få beskriva sin egen verklighetsbild och inte bara låta andra definiera bilden av området. De lever ju där! För det som ”händer därborta” påverkar hela samhället. Kriminalitet och våld drabbar inte bara enskilda personer och deras familjer, det skapar otrygghet i hela bostadsområden liksom i hela samhället.

När ett barn far allvarligt illa, eller begår ett allvarligt brott, kommer det sällan som en överraskning för de vuxna omkring barnet. Samhället behöver därför fånga upp dessa barn tidigt, och vara rustat för att ge stöd, skydd och insatser för de barn som är i särskilt behov av det. Därför behövs ett ökat fokus på tidig upptäckt – att kunna komma in med tidiga stöttande och anpassade insatser. För att det ska hända behöver socialtjänsten få rätt förutsättningar för att kunna lägga fokus här, och inte främst på akuta åtgärder.

Satsningar på polis och rättsväsende kan te sig slagkraftigt men det är de förebyggande insatserna som kommer göra skillnad på sikt.

Jag tror också att en nyckelfråga är hur socialtjänsten kan bli en mer känd och relevant myndighet för de barn och familjer som lever i störst utsatthet? Många av de barn, unga och familjer som är i behov av stöd och insatser saknar idag såväl tilltro som kunskap och tillgänglighet. Här blir istället civilsamhället avgörande. Vi på Rädda Barnen får ofta lotsa och länka till rätt instans. Det kommer vi fortsätta med så länge det behövs.

Slutligen, om vi inte alla jobbar tillsammans mot samma mål kommer vi ingenstans. Samverkan mellan det offentliga och lokala aktörer med starkt förtroendekapital i berörda stadsdelar och kommuner är avgörande. Att få med oss alla goda krafter som finns; föräldrar, socialtjänst, fritidsledare, trossamfund, idrottsföreningar, företag, polisen och civilsamhället. Och jobba utanför våra ”vanliga” ramar. Det behövs en samordnande kommunal ledning  så att alla aktörer vet vad de andra gör. I samtalen på Folk och försvar upplevde jag att regeringen, polisen och socialtjänsterna vill åt samma håll, men trots viljan känns det som vi står och stampar. Frågan som blir hängande i luften är vem som ska ta det första steget?

För att verkligen främja tillit och skydda barn och unga från våld i deras närområden, eller från att hamna i destruktiva miljöer, så krävs mer långsiktiga satsningar än vad som ryms i en valaffisch eller under en mandatperiod.

Nu är det valår – då är det viktigt att ha flera perspektiv med sig. För varje skarpt förslag om hur vi kan stärka rättsväsendet, skulle jag vilja se förslag på hur vi stärker skolan och socialtjänsten. En högst rimlig begäran. Satsningar på polis och rättsväsende kan te sig slagkraftigt men det är de förebyggande insatserna som kommer göra skillnad på sikt.

För att verkligen främja tillit och skydda barn och unga från våld i deras närområden, eller från att hamna i destruktiva miljöer, så krävs mer långsiktiga satsningar än vad som ryms i en valaffisch eller under en mandatperiod. Och viktigast av allt, vi får inte glömma att låta barnen och ungdomarna i utsatta områden vara med och utforma lösningarna och känna ägarskap för sin egen framtid – annars går det inte.

Här och nu för framtiden.

/Helena Thybell