Helenas hörna: Lever Sverige upp till barnets bästa?

Karin Sjömilla

I samband med Barnkonventionens dag den 20 november lånar vår generalsekreterare ut sin blogg åt barnrättsjuristen Karin Sjömilla. Hon resonerar kring principen ”barnets bästa”.

Som generalsekreterare på Sveriges största oberoende barnrättsorganisation känns det viktigt att låta vår barnrättsjurist, som har jobbat med Barnkonventionen i 20 år, dela med sig av sina tankar. Förutom på Rädda Barnen har Karin även jobbat på ECPAT, Europarådet och Barnombudsmannen. Hon har också suttit med som expert i Barnkonventionsutredningen. Jag tycker det är väldigt intressant att höra hennes resonemang om hur vi inte ser på barn som egna individer och hur det påverkar hur vi bemöter dem.

”Den 20 november fyller Barnkonventionen 32 år. I cirka 20 har jag på olika sätt arbetat med den som utgångspunkt och följt hur den tolkats och debatterats. Det har handlat om stora frågor (ska den bli lag?) eller små (blir det olagligt för föräldrar att dela bilder när den blir lag?). De flesta diskussioner kommer till vägs ände, reds ut eller bara glöms bort. Det finns dock en del av Barnkonventionen som konstant diskuteras, där det florerar olika uppfattningar om innebörd och som professionella på olika nivåer alltid problematiserar kring – principen om barnets bästa. När jag nu får möjlighet att på Barnkonventionens födelsedag gästblogga på vår generalsekreterares blogg, vill jag reflektera över denna viktiga grundprincip.

Det mest häpnadsväckande är att barnets bästa beskrivs som totalt omöjligt att komma fram till objektivt och därmed rättsosäkert, då det ju är en subjektiv bedömning utifrån varje barns olika omständigheter.

Flera statliga utredningar har genom åren konstaterat stora brister i hur myndigheter och domstolar använder principen. Jag blev därför förvånad när regeringen tydligt beskrev hur barnets bästa bör användas när Barnkonventionen skulle bli lag. Det ingav hopp om att beslutsfattare skulle börja redovisa hur prövningar av barnets bästa har gått till.

Redan innan lagen om Barnkonventionen trädde i kraft 2020, kom Högsta Domstolen med två beslut där Barnkonventionen och barnets bästa spelade en avgörande roll. Flera myndigheter tog fram stödmaterial för prövningar av barnets bästa, utbildningar gavs. Vindarna blåste åt rätt håll. Hösten 2020 kom ytterligare två viktiga domstolsbeslut som båda pedagogiskt bedömde barnets bästa utifrån det enskilda barnet och vägde barnets bästa mot andra relevanta intressen. Att detta dokumenterades tydligt var i min mening nästan det viktigaste, då det visade andra beslutsfattare hur det kunde gå till.

Men, bara för att domstolarna visar vägen betyder inte det att resten av samhället följer efter. I början av 2021 kom ett förslag från regeringen om hur barnets bästa kan stärkas när vård enligt lagen om vård av unga, LVU, ska upphöra – den så kallade ”lex lilla hjärtat”. Ett efterlängtat lagförslag som utgav sig för att stärka barnrättsperspektivet men i praktiken tyvärr gjorde det motsatta. I förslaget beskrevs principen om barnets bästa som omöjlig att använda i praktiken.

En av mina teorier är att allt som rör barns rättigheter ses som svårt, ”flummigt” och politiskt, trots att Barnkonventionen gällt i Sverige i över 30 år. 

Det mest häpnadsväckande är att barnets bästa beskrivs som totalt omöjligt att komma fram till objektivt och därmed rättsosäkert, då det ju är en subjektiv bedömning utifrån varje barns olika omständigheter. Många andra rättsprinciper bygger på bedömningar i det enskilda fallet och där utfallet blir olika beroende på unika omständigheter. Och där diskuteras inte frågan om det är rättsosäkert. Mycket märkligt.

Jag har reflekterat mycket kring vad det är som gör att många beslutsfattare tycker att barnets bästa är så oerhört svårt och komplicerat och nu även rättsosäkert. En av mina teorier är att allt som rör barns rättigheter ses som svårt, ”flummigt” och politiskt, trots att Barnkonventionen gällt i Sverige i över 30 år. Det finns en motvilja att sätta sig in i vad Barnkonventionen innebär och i synnerhet hur barnets bästa ska tillämpas. Det kan hänga ihop med ett annat problemområde – att barn inte ses som fullvärdiga rättighetsbärare.

Vi missar att barn har åsikter, tankar och förslag om sin egen situation, som vi behöver ta hänsyn till. 

Vi har en tendens att se barn som en del av något – en familj, en skolklass, en viss grupptillhörighet. Utan att se det enskilda barnet och barnets unika kompetens och situation. Och vi missar att barn har åsikter, tankar och förslag om sin egen situation, som vi behöver ta hänsyn till. Detta i sin tur hänger ihop med den starka föräldrarätten vi har i Sverige, synen på föräldrars bestämmanderätt över sina barn och en generell åsikt om att alla föräldrar vill sitt barns bästa och alltid agerar utifrån det. Även om det i många fall är sant, så finns det föräldrar som inte kan eller vill sitt barns bästa. När föräldramakten är så stark som den är i Sverige, blir det svårt för beslutsfattare att se förbi det och verkligen se det enskilda barnets bästa, oavsett vad föräldrarna anser.

Jag säger inte att barnets bästa är enkelt att bedöma. Men till syvende och sist handlar det om att sätta barnet i centrum, se barnet i fråga eller den grupp barn som beslutsfattaren har framför sig. Lyssna in alla relevanta omständigheter och så objektivt som det går komma fram till vad som är barnets bästa. Och när det är möjligt lyssna in barnets åsikt om frågan. Sen kan blicken lyftas och andra relevanta intressen beaktas och vägas in. Precis så som görs i andra ärenden, där barn inte är involverade.

Men till syvende och sist handlar det om att sätta barnet i centrum, se barnet i fråga eller den grupp barn som beslutsfattaren har framför sig. 

Även om jag lyft en del utmaningar med tillämpningen av barnets bästa är jag hoppfull. Frågan uppmärksammas mer än någonsin – se bara på debatten om ”fallet Tim”, där barnets bästa lyfts fram av såväl media som politiker och allmänhet. Det finns intresse för utbildning hos beslutsfattare. Här kan Rädda Barnen och Rädda Barnen Välfärd ha en viktig roll att fylla. Och det kommer allt fler beslut med försök till gedigna prövningar av barnets bästa. Sakta men säkert och sisådär 100 år efter att principen introducerades i Sverige är vi på väg att hitta ett sätt att använda den som det är tänkt. Jag kanske får återkomma och göra lite nya reflektioner om 20 år igen.”

Här och nu för framtiden.

/Helena Thybell

Om Helena Thybell

Ålder: 48 år

Familj: Gift, har en 18-årig son, två vuxna bonussöner och en katt som heter Nelson.

Blir arg av: Alla former av orättvisor. Och när människor, ofta privilegierade, inte kan sätta sig in i andra människors livsvillkor utan utgår från sin egen verklighet som norm.

Blir glad av: Små saker i vardagen som när man kan vara lite ”fånig” och busig genom att hitta på lite tokigheter i vardagen som skapar glädje.