Helenas hörna: "Alla barn har samma rättigheter – oavsett migrationsstatus"

”Jag är helt förstörd. I 6 år har jag kämpat. Vad hände egentligen med barns rättigheter? Det är mycket som verkar godtyckligt. Det känns som att beslut om barnfamiljers liv handlar om tur och otur”.

Orden kommer från en mamma från Syrien som väntar på att få återförenas med sina barn som ännu inte kunnat komma till Sverige på grund av den nuvarande tillfälliga migrationslagstiftningen.

Inom Rädda Barnens verksamheter möter vi ofta föräldrar som väntat i många år på att få sina barn till Sverige. De lämnade inte sina barn för att de ville det, utan för att de var tvungna, oftast på grund av konflikter i hemlandet. Hur många föräldrar vill lämna sina barn i syfte att endast de själva ska leva bättre i ett annat land eller hur många barn lämnar sin familj om det inte är den sista utvägen? Ändå verkar det som att migrationspolitiken ofta utgår från det.

Hur många föräldrar vill lämna sina barn i syfte att endast de själva ska leva bättre i ett annat land eller hur många barn lämnar sin familj om det inte är den sista utvägen? Ändå verkar det som att migrationspolitiken ofta utgår från det.

Den här veckan inleddes de slutliga diskussionerna kring Sveriges framtida migrationslagstiftning i riksdagen innan omröstning i juni. Den restriktiva migrationslagstiftningen, som skulle vara en tillfällig nödlösning efter den stora flyktingvågen 2015 för att skapa ett andrum för Sveriges asylmottagande, blir nu mer eller mindre permanent. Politiken som var tänkt som ett undantag i en akut situation accepteras nu istället av majoriteten i Sveriges Riksdag. Nu är det restriktiva det normala, vilket känns väldigt konstigt då antalet människor på flykt i världen fortsätter att öka.

Istället för att ha som mål att förbättra vårt mottagande är Sveriges huvudsakliga mål att minska antalet som kommer hit. Jag får inte ihop det eftersom behoven är fortsatt stora i världen – krig och konfliktområden ökar, istället för att minska. Runt 80 miljoner människor befinner sig på flykt varav cirka 40 procent är barn. Därutöver har restriktioner som stängda gränser för att minska covid-19-spridning försvårat för människor på flykt att nå säkerhet, då en stor andel av länderna inte heller haft undantag för människor som söker asyl.

Ja, och Sveriges restriktiva politik har för den delen inte heller fått andra EU-länder att ta ett större ansvar som var en del av planen, utan snarare tvärtom. Den föreslagna lagen riskerar att även i fortsättningen försvåra integrationsmöjligheterna och skapa oro bland människor som flytt till Sverige. Det handlar bland annat om människor som många gånger etablerat sig och kanske bara väntar på att få återförenas med sin familj som mamman från Syrien ovan. Syrien där ett krig pågått i över 10 år och ingen lösning på konflikten är i sikte. Ett krig som fört 13 miljoner människor på flykt och det kommer med all säkerhet inte sluta där.

Regeringen säger nu med stolthet att detta är den mest restriktiva lagstiftningen Sverige har haft på flera decennier. Varför är det något att vara stolt över?

Regeringen säger nu med stolthet att detta är den mest restriktiva lagstiftningen Sverige har haft på flera decennier. Varför är det något att vara stolt över? Att vi gör det svårare för människor på flykt att få långsiktigt skydd, leva med sina familjer, ges möjligheter till lyckad integration och skapa sig ett nytt liv långt borta från konflikter eller förföljelse.

Jag minns att jag innan och under den stora flyktingvågen 2015 var stolt över att vara svensk när vi pratade om flyktingmottagande. Som till exempel när dåvarande Globen fylldes under ”Hela Sverige Skramlar”-galan för att bland annat lyssna till Hans Rosling som pedagogiskt förklarade kriget i Syrien, modet som krävs att fly och vad som behövs för att länder ska ta ansvar. Skulle det vara möjligt att fylla samma arena för samma ändamål, bortsett från pandemin vill säga, idag? Jag känner mig väldigt tveksam till det tyvärr.

Vad hände egentligen under dessa år, Sverige har ju inte blivit överbefolkat och rätten till asyl har inte slutat gälla i Sverige? Nu är det en känsla av uppgivenhet som Sveriges migrationspolitik ger upphov till då vikten av asylrätten och andra mänskliga rättigheter öppet ifrågasätts.

Hur kan vi vända diskursen kring migration och se allt det positiva som migrationen för med sig – det handlar inte om att vi ska förneka att det finns utmaningar och att vi måste jobba hårt på att få människor att etablera sig, rota sig och komma in i det svenska samhället. Men det känns som den nuvarande migrationslagstiftningen är kontraproduktiv för att lyckas med de uppgifterna. Tillfälliga uppehållstillstånd som regel och fortsatt svårt för familjer att återförenas när någon i familjen flytt hit sporrar inte direkt någon att våga rota sig. Om nu bättre integration är ett av målen med migrationspolitiken?

Jag tänker att vi måste våga se potentialen och möjligheterna med att människor kommer hit. Inte försvåra människors möjligheter att skapa sig ett liv i trygghet i Sverige. Jag läste ett tal av generaldirektören för International Organisation for Migration om migration kopplat till Agenda 2030 – ett minst sagt inspirerande tal.

Han sa att migrationen är ”till allra största delen säker, laglig och ordnad - och är inte bara oundviklig utan dessutom till nytta.” Vi måste våga tro på denna verklighet och tillsammans skapa förutsättningar för att länder ska se migrationens fördelar för det enskilda landet. Migration kan fungera som en katalysator för ett lands utveckling.

Sverige behöver migration och invandring på så många vis. Enligt en nyligen publicerad rapport från SCB/TCO kommer Sverige kommande år att sakna 140.000 personer inom vård- och omsorgsyrken på grund av den restriktiva migrationslagstiftningen. Det låter för mig oerhört märkligt - även av den orsaken – att då rösta igenom en migrationslagstiftning som gör det svårare att få uppehållstillstånd i Sverige och som samtidigt försvårar integrationen på så många olika sätt. Detta är ju inte långsiktigt hållbart på något sätt.

Det finns en lag. En Barnkonvention som ger alla barn, oavsett migrationsstatus, samma rättigheter. 

”Jag är född i Sverige och jag är nu 8 år. Jag har vuxit upp här och jag går i skolan och har alla mina vänner här. Jag vet inget om min mammas hemland och jag pratar svenska flytande men har svårare att prata min mammas språk. Ni säger att Sverige tycker om barn – att det finns en lag för barn. Men varför ska jag då behöva lämna Sverige? Jag är ju född här! Jag tycker att jag måste få bestämma var jag ska bo, jag är faktiskt 8 år nu!” /citat från en statslös flicka från Somalia

Det finns en lag. En Barnkonvention som ger alla barn, oavsett migrationsstatus, samma rättigheter. Barnkonventionen är lag i Sverige, men om den här migrationslagstiftningen röstas igenom, blir det svårare för Sverige att säga att alla barn i Sverige har samma rättigheter.

I våra verksamheter inom Rädda Barnen möter vi varje dag barn och barnfamiljer i asylprocessens olika faser, vi ger stöd och skydd i det akuta skedet och hjälper till med långsiktiga hållbara lösningar där andra aktörer brister. Men förutom det mer praktiska arbetet har vi också i många år jobbat för att få till en lagstiftning med ett tydligt barnrättsperspektiv, vilket den nuvarande lagstiftningen så tydligt saknar, för att undvika många av de situationer vi ser i asylprocessen där barnen hamnar i kläm.

Vi möter ju barnen vars liv lagstiftningen många gånger faktiskt avgör. Förra veckan skrev jag till ledamöterna i Socialförsäkringsutskottet och påminde dem om att ha med sig ett barnrättsperspektiv i de slutliga förhandlingarna. Om jag var en av Sveriges folkvalda i Riksdagen inför omröstningen den 22 juni så skulle i alla fall jag ställa mig tre frågor och reflektera en rejäl stund innan jag tryckte på knappen;

• Skapar lagen och övergången till tillfälliga uppehållstillstånd förutsättningar för eller försvårar den integrationsmöjligheterna?
• Ger lagen bättre möjligheter eller försvårar den för barnfamiljer med uppehållstillstånd att leva med varandra i trygghet?
• Bör svårt sjuka barn och barn med stark anknytning till Sverige få en reell chans att stanna i Sverige?

För mig är svaren på frågorna väldigt självklara. Om vi ska tänka långsiktiga hållbara lösningar för våra framtida generationer alltså.

Här och nu för framtiden.

/Helena Thybell