Helenas hörna: "Vi behöver fånga upp barnen som halkar efter"

I veckan släppte Rädda Barnen sin femtonde barnfattigdomsrapport. Generalsekreterare Helena Thybell skriver om sin önskan att flytta fokus från hur vi mäter till att se de barnen, som oavsett hur vi mäter, så tydligt halkar efter i samhället.

”Många påstår att de inte vill, men egentligen har de inte råd.”
(tjej, 14 år)

I veckan som gick lanserade Rädda Barnen sin återkommande rapport om barn som lever i ekonomisk utsatthet i Sverige. 

Generellt sett har barn i Sverige det väldigt bra. Barnfattigdomen har sen förra mätningen 2016 minskat i nästan alla grupper. Det i sig är ju fantastiskt! Men trots en långsiktig gynnsam ekonomisk utveckling de senaste årtiondena har klyftorna mellan de som har och de som inte ekonomiska resurser fortsatt att öka.

Vi ser också hur barnfattigdomen varierar betydligt mellan hushåll med ensamstående och sammanboende föräldrar. Och är den ensamstående föräldern dessutom utrikesfödd är risken ännu större att deras barn lever i fattigdom, då nästan hälften av de barn som har utrikesfödda, ensamstående föräldrar lever i ekonomisk utsatthet. Den siffran är inget man kan bortförklara genom att ifrågasätta hur det mäts. I den här gruppen har utsattheten dessutom ökat mycket.

Oavsett vilket mått vi mäter med eller hur vi definierar barnfattigdom så får vi inte missa poängen – det finns barn i Sverige som lever i fattigdom.

2019 levde 196.000 barn i ekonomisk utsatthet. Rädda Barnens definition av barnfattigdom är ett kombinerat mått av så kallad låg inkomststandard och försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag). Det vill säga barn som lever i familjer med antingen enbart låg inkomst, enbart försörjningsstöd eller i familjer med både låg inkomststandard och försörjningsstöd. Det innebär att inkomster under en viss miniminivå räknas som fattigdom. En definition framtagen för att ge en så rättvis bild som möjligt av de barn som lever utan marginaler i Sverige. Men oavsett vilket mått vi mäter med eller hur vi definierar barnfattigdom så får vi inte missa poängen – det finns barn i Sverige som lever i fattigdom.

Vad vi ser på Rädda Barnen är att resultaten i vår rapport inte stämmer med Sveriges bild av sig själv som välfärdsland. Det råder fortfarande en generell uppfattning om att Sverige är ett land som inte har den här typen av utmaningar. Istället för att fokusera på vilka beslut som behöver tas och vilka åtgärder som behöver sättas in för att ändra på hur det faktiskt ser ut för nästan 200.000 barn, fastnar istället diskussionerna i hur vi kommit fram till olika siffror. Självklart är mått och definitioner viktiga, det är därför vi lägger mycket kraft på att motivera och tydliggöra dem. Men jag får tyvärr alltför ofta känslan av att debatten fokuserar mer på att ifrågasätta mått och metoder än på att faktiskt diskutera den verklighet vi beskriver. 

Jag är inte rädd för granskning av våra mått och definitioner, tvärtom välkomnar jag den. Men jag vill ändå prata mer om hur barn som lever i barnfattigdom har det, än hur vi mäter.

Oavsett hur vi mäter så finns det barn i Sverige som inte får sin rätt till en skälig levnadsnivå uppfylld. Rädda Barnen har gett ut Barnfattigdomsrapporter i nästan tjugo år och vi arbetar i nära samarbete med forskare. Vi vet mycket om vad barnfattigdom i Sverige betyder. Vi vet mycket om hur dessa barns vardag ser ut. Vi vet det inte minst för att vi träffar barnen det handlar om. Många tar lätt till en lite raljant ton över att ”barn i Sverige anses fattiga om de inte har råd med fritidsaktiviteter eller att åka på semester varje år” och att det inte ska jämföras med barn som svälter i andra delar av världen. Jag tror inte att de som raljerar själva tillhör de som lever på marginalen, och att göra uttalanden av det slaget är att förminska de som lever i fattigdom. Jag är inte rädd för granskning av våra mått och definitioner, tvärtom välkomnar jag den.

Men jag vill ändå prata mer om hur barn som lever i barnfattigdom har det, än hur vi mäter. Jag vill prata om att det finns alldeles för många barn i Sverige som oroar sig för familjens ekonomi eller som behöver frysa för att de inte har råd med en vinterjacka, eller för den delen lever i hemlöshet, eller inte har tillräckligt med mat i kylskåpet. Hur kan detta normaliseras? Jag blir så trött. Istället borde vi prata om hur vi ska nå dessa barn, vad vi behöver göra tillsammans, och enskilt, för att åtgärda problemen. Samhället får inte tappa kompassen bara för att fler får det bättre, samtidigt som gruppen med de allra mest utsatta barnen tydligt halkar efter ännu mer.

Samhället får inte tappa kompassen bara för att fler får det bättre, samtidigt som gruppen med de allra mest utsatta barnen tydligt halkar efter ännu mer.

Så länge det finns barn som på grund av familjens bristande ekonomi inte får rätt till den hälsa, bostad, utbildning och fritid som vi som land är skyldiga så kommer Sveriges största barnrättsorganisations starka röst också att behövas. För att alla barn har rätt till en bra start i livet. Jag önskar inget hellre än att vi inte skulle behöva släppa ännu en rapport om barnfattigdom. Och att vi på Rädda Barnen inte skulle behöva jobba med dessa frågor. Men jag och hela vår organisation är skyldiga att sätta press på beslutsfattare, kommuner och myndigheter så att de tar sitt ansvar, och ser till att vi når FN:s globala mål för 2030 om att avskaffa alla former av fattigdom överallt. Vi kommer fortsätta att göra allt vi kan för att sätta frågan på agendan – både i Sverige och i resten av världen.

Här och nu för framtiden.

/Helena Thybell

Om Helena Thybell

Ålder: 49 år

Familj: Gift, har en 18-årig son, två vuxna bonussöner och en katt som heter Nelson.

Blir arg av: Alla former av orättvisor. Och när människor, ofta privilegierade, inte kan sätta sig in i andra människors livsvillkor utan utgår från sin egen verklighet som norm.

Blir glad av: Små saker i vardagen som när man kan vara lite ”fånig” och busig genom att hitta på lite tokigheter i vardagen som skapar glädje.