Helenas hörna: "Vi får inte tappa hoppet om Jemens barn"

Här och nu för en ljusare framtid!

Rädda Barnens generalsekreterare Helena Thybell reflekterar över hur kriget i Jemen drabbar barnen allra hårdast. Och vad som krävs för att de ska få en hållbar framtid.

"För ett år sen skulle jag ha varit i Jemen. Jag hade förberett resan länge och noga tillsammans med kollegor som jobbar med Jemen. Jag hade gått på en veckas säkerhetsutbildning i hur man agerar i krig och konfliktområden. Jag försökte förbereda mig rent fakta- och kunskapsmässigt men framför allt försökte jag förbereda mig mentalt för vad jag skulle få se. Jag tror inte att det går att förbereda sig och jag tror aldrig att någon vänjer sig vid att se barn i misär och en sådan total utsatthet som större delen av barnen i Jemen lever i.

Jag minns min första resa som generalsekreterare till Gaza, som också blev den enda fältresa jag hann med innan pandemin bestämde annat. Den resan påverkade mig mer än jag hade trott. Och då är jag ändå van vid liknande fältresor. När jag tänker på varför denna resa särskilde sig inser jag att de människor jag mötte i Gaza – stora och små – inte längre hade något hopp i ögonen. Som uttrycket säger ”hoppet är det sista som överger människan”. Och när det lyser med sin frånvaro i barnens ögon då är det något som brister i mig.

Och nu handlar känslan av hopplöshet om Jemen. Ögon utan hopp. En konflikt som nu uppmärksammas extra i media då det är årsdagen för när konflikten började och Sveriges regering var en värdarna för en givarkonferens för Jemen – den värsta humanitära katastrofen i modern historia. Det handlar om miljoner barn som riskerar att dö av svält och undernäring, vars grundorsak är en konflikt som har pågått i sex år. Här, liksom i andra konflikter i världen, är det barnen som drabbas värst. Inte minst på grund av att mänskliga rättigheter och krigets lagar inte respekteras och att civila har blivit mål för konflikten.

En givarkonferens i all ära, men det är också samma regering som exporterar vapen till stridande parter i konflikten. Hur förklarar vi det för barnen?

Sverige har en viktig roll i denna typ av konflikter, att upprätthålla biståndsnivåerna, att säkra humanitärt tillträde och för att trycka på för att internationell lag ska upprätthållas. Och världen har med rätta höga förväntningar på Sverige som en förkämpe för barns rättigheter och Sveriges trovärdighet skadas när vi inte lever upp till dessa. Politiken måste hålla ihop och vara samstämmig, den inkonsekventa politiken gör det svårt att lyssna och förstå budskapen.

Att Sverige exporterar vapen till de som krigar i Jemen underminerar vår röst och leder till kritik från de institutioner vi som rätts- och civilsamhälle kämpar för att stärka. Sveriges största tillgång är inte våra ekonomiska resurser utan det som brukar kallas för ”soft power”, att leda genom exempel och genom att vara en konsekvent och principfast förespråkare för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Den bilden skaver när det gäller Jemen. För att barnen i Jemen ska få en hållbar framtid måste kriget ta slut. Och nu handlar det om att inte tappa hoppet. 

Rädda Barnen har varit på plats i Jemen sen 1963 och genom vår verksamhet på plats ser vi hur det katastrofala läget fortsätter att förvärras. Det går inte att blunda för. En givarkonferens i all ära, men det är också samma regering som exporterar vapen till stridande parter i konflikten. Hur förklarar vi det för barnen?

Jag funderar på om inte de flesta barn ändå skulle tänka att Sverige genom att skicka vapen stödjer konflikten? Barn är faktiskt väldigt kloka och har ofta rätt – även om jag som förälder ibland har lite svårt att acceptera det i vissa förhandlingssituationer hemma. Vi måste fortsätta vara barnens röst – vi kan inte ge upp där många andra gör det. Det är en av anledningarna till att jag ibland känner mig som en liten ettrig terrier som inte slutar skälla för att få någons uppmärksamhet.

Jemens barn behöver att vi inte tappar hoppet, och att vi fortsätter vara ettriga och nöter våra budskap.

Ett år har gått sen jag skulle ha besökt våra verksamheter på plats för att få en egen bild av läget och samtidigt uppmärksamma att konflikten pågått i fem år. Ytterligare ett år av humanitär katastrof har hunnit gå sedan dess och läget har blivit än värre. Men vårt budskap är detsamma – kriget måste ta slut för att barnen i Jemen ska få en hållbar framtid. Och som ett viktigt steg på vägen till fred i Jemen måste Sverige och andra länder sluta med sin vapenexport till de stridande partnerna. 

Ibland känns det väldigt frustrerande när vi fortsätter att upprepa våra budskap, vi har möten med beslutsfattare, ministrar som tar över frågorna efter varandra och alla som tackar för våra synpunkter och åren går och konflikter fortsätter och många gånger förvärras. Jemen är en sådan fråga. Vi nöter och nöter.    

Jemens barn behöver att vi inte tappar hoppet och att vi fortsätter vara ettriga och nöter våra budskap. Om ett år samma tid hoppas jag istället att det inte finns en årsdag att uppmärksamma längre för Jemenkonflikten."

Här nu och för framtiden.

/ Helena Thybell

Om Helena Thybell

Ålder: 48 år

Familj: Gift, har en 17-årig son, två vuxna bonussöner och en katt som heter Nelson.

Blir arg av: Alla former av orättvisor. Och när människor, ofta privilegierade, inte kan sätta sig in i andra människors livsvillkor utan utgår från sin egen verklighet som norm.

Blir glad av: Små saker i vardagen som när man kan vara lite ”fånig” och busig genom att hitta på lite tokigheter i vardagen som skapar glädje.