Om ditt barn inte passar in i könsnormen – så kan du stötta

En vuxen håller om ett barn. De tittar ut genom ett fönster.

Alla människor är olika, men samhällets normer kring könsidentitet är inte alltid lika flexibla. Hur stöttar man som förälder sitt barn om hen inte passar in i de traditionella könsnormerna?

När Tuva föddes trodde alla att hon var en pojke. Men redan när hon var liten förstod föräldrarna att de var tvungna att bredda begreppet pojke lite grann. Hon var olik sina bröder – lekte helst med flickor och ville gärna ha långt hår. Hon gjorde helt enkelt inte alltid som de förväntade sig.

 – Men vi har alltid varit stöttande. Vi tänkte att vi får se vad som händer när hon blir tonåring, berättar mamma Kristina.

Sedan kom tonåren. Saker började förändras. De märkte att Tuva tillbringade allt mer tid ensam på sitt rum och började ha stora, bylsiga kläder.

Tiden gick och föräldrarna blev mer och mer oroliga. Snart förstod de att det inte bara handlade om vanligt tonårshumör. Till slut klämde de henne på pulsen och frågade hur det egentligen var fatt. Då hade Tuva gått och funderat på sin könsidentitet i ungefär ett halvår utan att ha pratat om det. Med någon.

 – Jag var väldigt orolig i början för jag visste inte hur hon mådde. Det är inte alltid man får reda på så mycket som tonårsförälder. Jag kan fortfarande tycka otroligt synd om henne för att hon gick ensam med sina tankar så länge, men det kanske måste vara så – att man definierar sig själv först innan man pratar med någon, säger Kristina.

Stöd från familjen viktigast

Efter det där samtalet har Tuva påbörjat en könsutredning och lever i dag som flicka. Hon är fortfarande mitt i sin resa och familjen stöttar henne genom varje steg. Speciellt viktigt har stödet från morfar och mormor varit, berättar Kristina, kanske för att de tillhör en äldre generation vars acceptans inte kändes självklar.  

 – Det kan verka som att barnet inte bryr sig, men det är oerhört viktigt att få stöd från alla familjemedlemmar, säger hon.

Vilka råd har du till föräldrar i samma situation?

– Försök ställa om så fort det går. Om barnet vill bli kallad för han, hon eller hen – ja, då är det viktigt på riktigt. Genom att göra det visar du ditt stöd. I början är det lätt att säga fel men då ska du be om ursäkt, konstaterar hon och fortsätter:

– Ungdomen som har kommit ut har hunnit mycket längre i sin tankeprocess än vad du själv har gjort. Så försök att se barnet som de är nu – och vill vara – i stället för hur det har varit. Det är hen som definierar vem den är. Och, det kanske är en självklarhet, men prata om det, visa ditt stöd och förklara att du älskar hen hur hen än är.  

En ungdom sitter på en fönsterbräda.

Stå upp för ditt barn

Många föräldrar till barn som inte passar in i de traditionella normerna blir oroliga, konstaterar Anna Vikgren, legitimerad psykolog och psykoterapeut på Rädda Barnen. Men föräldrar hon har träffat är oftast inte oroliga för barnets besked – utan för att de vill sitt barn väl och är rädda för att de inte ska passa in eller bli accepterade i samhället.

Hon håller med Kristina om att en av de viktigaste sakerna är att familjen finns där.

– Barnen mår inte bra om de inte får stöd av sin familj. Det är väldokumenterat att det är mycket större risk att ungdomar i den här gruppen tar sitt liv. Så stå upp för ditt barn, till exempel om ni har trångsynta släktingar. Var alltid på barnets sida. Och var uppmärksam på om tonåringen drar sig undan, se i så fall till att hen får hjälp.

Hjälp till på resan

Anna Vikgren lyfter också upp vikten av att prata med sitt barn och försöka att avlasta så mycket som möjligt i vardagen.

– Prata och lyssna. De ska inte behöva ta hela kampen själv. Avlasta om det är någonting som du märker är ett bekymmer – till exempel att omklädningsrummen är uppdelade efter pojkar och flickor – allt ska inte behöva hänga på barnet.

När barnet har berättat kan mycket ställas på ända för föräldern. Anna Vikgren har hört det beskrivas som att hamna i sorg. Någon som stått en nära försvinner och tillsammans med det förväntningar och drömmar. Kristina kan känna igen sig i den beskrivningen.

– Så kände jag någon månad i början, det är lite chockartat. Det är ju en person som är borta, på ett sätt. Man behöver ha sin sorgeprocess – men absolut inte tillsammans med barnet. Försök att prata med någon annan vuxen, till exempel din partner eller dina kollegor, säger hon och fortsätter:

– Jag kom själv ut som homosexuell för några år sedan så jag tog stöd i egna erfarenheter. Det är visserligen ganska länge sedan, men alla sa att jag var så modig. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”varför ska man behöva vara så modig för?”. Det känns aktuellt även nu. Varför ska det krävas mod för att vara sig själv? Man ska ju vara stolt över den man är. 

Tips till dig som förälder

  1. Visa ditt stöd för barnets val och beslut.
  2. Ta barnets önskemål på allvar – då visar du också ditt stöd.
  3. Försök att se barnet som barnet själv ser sig. De har ofta kommit längre i sin process än vad du har gjort.
  4. Stå upp för ditt barn och stå alltid på barnets sida.
  5. Avlasta om du märker att det finns någonting du kan hjälpa till med.
  6. Prata med andra vuxna när det blir jobbigt för dig som förälder – inte med ditt barn.

Här kan ni få stöd och hjälp:

RFSL, könsmottagningar, skolkurator, präst, ungdomsmottagningar och skolhälsovården.

Foto 1: EMkaphotos/Shutterstock
Foto 2: Afica Studio/Shutterstock

Personerna på bilderna har ingen koppling till artikeln.

Stöd vårt arbete för att hjälpa barn

Stöd oss